Folkpartiet tjatar om sossespöket
På vilket sätt minskar utanförskapet när Försäkringskassan säger "Du kan väl ligga ner och jobba"?
28 APRIL 2008. På hur många sätt kan folkpartiet säga att socialdemokraterna är dåliga? Jag besöker liberalernas riksmöte och förundras över hur närvarande ”sossespöket” är.
Partiledaren Jan Björklund beskriver Mona Sahlin som en misslyckad minister. ”Nu erbjuder hon sig att ta ansvar för hela Sverige. Mitt besked till svenska folket är: Akta er!” ropar han och möts av jubel.
Integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni säger att ”socialdemokraternas uteblivna solidaritet ser ut att ha slagit särskilt hårt mot kvinnorna”. Hon hävdar att ”svikna löften och krossade drömmar” är arvet efter Mona Sahlin.
Så där fortsätter det. Riksdagsledamoten Johan Pehrson säger att socialdemokraternas rosor är ”ganska taggiga”. Folkpartistiska kommunalråd ber om ”minst en borgerlig mandatperiod till”.
Jag kan bara dra en slutsats av sossetjatet. Folkpartiet och hela den borgerliga alliansen är rädda för socialdemokraterna. Den folkliga opinionen mot regeringspolitiken skrämmer mer än de vågar erkänna.
Riksmötet blir en hyllning av allianspolitiken. ”Alla kan bidra”, är Jan Björklunds paroll.
Nu gör vi upp med bidragspolitiken, är budskapet. Problemet är bara att myten om ”bidragspolitiken” stänger människor ute och tar ifrån dem deras stolthet. Gör dem till samhällets sorgebarn.
Människor som haft oturen att drabbas av arbetslöshet eller sjukdom och därför tvingas ta ut a-kassa eller sjukersättning lever inte på bidrag. De använder en socialförsäkring som de själva har varit med och betalat för.
Folkpartiet säger att alliansregeringen gör upp med ”utanförskapet”. På vilket sätt minskar utanförskapet när Försäkringskassan säger ”Du kan väl ligga ner och jobba” åt svårt sjuka människor? Eller vägrar sjukskriva människor som behöver en paus för att sörja ett förlorat barn?
Riksmötet förvandlas till en hyllning av kärnkraften.
”Under senare år har stödet för utbyggd kärnkraft ökat kraftigt i folkpartilandet”, meddelar Erik Ullenhag, nöjd partisekreterare. Liberalernas svar på klimathotet är alltså miljöhotet kärnkraft.
Folkpartiet har blivit en miljöfara.
Ullenhag lyckas ändå hålla riksmötets bästa tal.
Han tar klassisk socialliberal ställning för den feminism som jämställdhetsministern Nyamko Sabuni vägrar bekänna sig till.
”När jag hämtar på dagis är attityden mot mig som pappa en annan än den som möter småbarnsmamman. Även om jag kommer sent är jag en god och fin pappa som tar mig tid att hämta. Mamman som kommer samtidigt riskerar en kommentar om att det blir väl långa dagar för barnet”, säger Ullenhag.
Han uppmanar kommunalråden i publiken att ta ansvar för jämställdheten: ”Ni har som arbetsgivare ett särskilt ansvar för att uppmuntra ett jämnare uttag av föräldraförsäkringen.”
Utanför kongressalen möter jag Birgitta Ohlsson, ordförande för Liberala kvinnor. Hon ger mig en affisch med budskapet: ”Vänta inte på drömprinsen – rid själv!”
Som feminist och före detta hästtjej hänger jag självklart upp den.