Låt folk bestämma sina kläder själva
6 september 2016 Mångfald
LONDON I tunnelbanestationen vid Euston square hänger den senaste kampanjen från Londons borgmästare.
”London är öppet” står det och ”Alla är välkomna”.
Sadiq Khan, som han heter, är en stigande stjärna i socialdemokratiska Labour. En vänstersosse som hyllar Londons näringsliv och dess bubblande mångfald av människor. Till skillnad från sitt parti vinner han val och är dessutom populär.
Och han är praktiserande muslim.
När franska poliser nyligen tvingande en kvinna att ta av kläderna på en strand förstod många britter absolut ingenting. Förbudet mot heltäckande baddräkt, så kallad ”burkini”, i vissa franska städer visar på en avgörande skillnad över Engelska kanalen.
”Jag tycker ingen ska tala om för kvinnor vad de kan och inte kan ha på sig. Punkt. Så enkelt är det” sa Sadiq Khan till tidningen Evening Standard.
Det ledande veckomagasinet The Economist kallade burkiniförbudet för ”en idiotisk politik” och jämförde det med att göra hejarramsor vid rugbymatcher till regeringspolitik.
Självklart finns en uttalad islamofobi även i Storbritannien, och London är inte representativt för hela landet. Men den debatten handlar oftast om säkerhet – inte kultur.
Medan det pågår en hetsig debatt på kontinenten, och i Sverige, om symboler som slöjor, sharia, halalmat i skolan eller moskébyggen är britterna mer avslappnade.
I smältdegeln London är det särskilt tydligt, de flesta har sina rötter någon annanstans och man är van vid en mångkulturell vardag och gatubild. Men även i exempelvis det mer traditionella Skottland finns slöja som officiell uniformsdetalj för de poliser som vill.
Historien gör sitt till.
Varannan invånare i det brittiska imperiet var hindu, en stor andel var muslimer eller sikher. Över en miljon indier anslöt sig till den brittiska armén när det första världskriget inleddes. Den brittiska statskyrkan har i hundratals år samexisterat med andra religiösa inriktningar.
Storbritannien har heller inte den tradition av militant sekularism som vi seri Frankrike men även i Sverige. Ett samhälle som ställer sig helt oförstående inför olika religiösa uttryck riskerar att fördjupa skillnader och skapa onödiga konflikter.
Man kan ha flera invändningar mot bruket av slöja, särskilt de mer heltäckande versionerna. I länder som Saudiarabien och Iran är dräkten en obligatorisk del av den könsapartheid makthavarna tvingar på hela befolkningen.
Men utgångspunkten i en liberal demokrati måste trots detta vara att människor har rätt att själva bestämma vilka kläder de har på sig.
Sadiq Khans argument mot burkiniförbudet var därför talande, ingen annan ska tala om för en kvinna vad hon ska göra, hon är en fri medborgare precis som alla andra.
Lösningen på de värdekonflikter vårt samhälle står inför, som mellan religionsfrihet och jämsälldhet, är mer individuell frihet – inte statliga ingripanden.
Det finns goda argument mot denna uppfattning. Jämställdhet är många gånger en förutsättning för individuell frihet och i vissa fall behöver vi använda statens makt för att sätta gränser, som mot tvångsäktenskap eller kvinnlig könsstympning.
Men ett fritt samhälle bygger faktiskt på att vi inte lagstiftar mot allt vi ogillar, att den goda smaken eller den allmänna opinionen inte nödvändigtvis måste tvingas på alla.
London har i hundratals år varit motorn i spridningen av demokrati, marknadsekonomi och individuell frihet över världen. Det är, utanför de nordiska länderna, den stad där det bor flest svenskar och dit mångdubbelt fler åker på semester.
Det är faktiskt lite märkligt att vi i Sverige allt oftare hamnar närmare den franska debatten än den brittiska.
Vi är ju stolta över att vara världens mest individualistiska land.