Malmöborna lämnar gatan
Det krävs ingen större inlevelseförmåga för att inse att Malmöborna är rädda, frustrerade, upplever en hjälplöshet.
Den senaste attacken, i torsdagskväll i stadsdelen Kulladal, har länskriminalen inte helt fogat in i det mönster man annars arbetar efter. Osäkerheten är för stor, heter det.
Men så länge en ensam skytt, eller flera, härjar och till synes slumpmässigt väljer ut sina offer är Malmö en våldtagen, belägrad stad.
Den ende som uttalat sig officiellt och som, symptomatiskt nog, inte har förstått allvaret är Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder. Han tycker att kulornas offer får för mycket uppmärksamhet i förhållande till de angrepp som riktats mot hans partikamrater. ”Det är lite obalans, minst sagt”, som han uttryckte det i Aftonbladet igår.
En begriplig och naturlig följd på våldet är att dra sig tillbaka. Det är också vad många av Malmös invånare gör, lämnar gatorna och torgen åt erövraren. Ahman Dawad, 23, har sin kebabvagn stående i Lindängen. ”Jag brukar ha öppet till tolv, men nu vill jag bara gå hem”, sade han i AB.
På annat håll, i Rosengård, reagerade en av Malmös starka profiler, Dialy Mory Diabeté, ”Dallas”, hårt på att en av hans unga boxningsadepter inte kunde delta i träningen på grund av föräldrarnas oro. ”Själv är jag inte rädd”, säger Dallas.
Samtidigt har det noterats att polisen länge tigit om sitt huvudspår: invandrare som måltavlor för en gärningsman. Avvägningen är naturligtvis svår att göra, men det hade varit rätt att informera tidigare om polisen var säker på sin sak.
Vetskapen hade kanske inte dämpat rädslan, men gjort den enklare att hantera.