Nu måste han göra om partiet

ALLA SKA MED Om S vill nå 40 procent igen måste Stefan Löfven bredda partiet åt alla håll – samtidigt. Han måste lyfta in någon som miljömupparna kan älska, någon som feministerna kan respektera och någon som kan tala med SD:s väljare.

21 SEPTEMBER 2014. Socialdemokratin

Jag måste säga att jag ändå blev lite förvånad. Fredrik Reinfeldt var trots allt statsminister i åtta år. Han var antagligen den mest framgångsrika ledare som svensk ­borgerlighet har haft.

Denne man meddelade för en vecka sedan sin avgång.

Och det borde ha blivit en mycket större grej.

SVT:s olycksaliga beslut att under valnatten klippa innan statsministern ens hunnit hålla färdigt sitt avgångstal blev talande för vad som sedan följde.

Det vill säga inte mycket.

Minns ni när Göran Persson avgick?

Orgien av analyser, intervjuer, till­bakablickar och kommentarer?

Fredrik Reinfeldt meddelade sitt ­avhopp och sedan var det inte mycket mer med det.

Allt fokus gled över på socialdemokratin och dess förhandlingar med ­Vänstern och Miljöpartiet.

Som någon uttryckte saken: ”Party ­like it’s 1998”.

Toppsossar stod plötsligt i tv och lät ­arroganta på det sätt som socialdemokrater brukade låta förr. Till och med den snälle Stefan Löfven betedde sig Göran Persson-likt och fick Jonas ­Sjöstedt att börja gråta.

Krokodiltårar.

Men ändå.

På tidningen Fokus omslag framställs Löfven denna vecka som Don Corleone i Gudfadern.

Men det sista som socialdemokratin kan göra är att gå tillbaka i gamla hjulspår.

Låt oss ställa regeringsförhandlingarna och de konstitutionella frågorna åt sidan ett ögonblick: Vad ska Löfven ­göra med allt det andra?

Detta valresultat visar att det bara är socialdemokratin som kan göra jobbet.

Det jobb som just nu inte görs i svensk politik:

Den moderna breda vänsterns.

Det fanns länge en idé att de stora ­socialdemokratiska partierna i Europa på något sätt kunde delegera sin för­nyelse till de gröna.

Socialdemokratin skulle fånga upp den traditionella arbetarklassen, Miljö­partiet kunde ta det moderna och ­sedan kunde man regera ihop lyckliga i alla ­sina dagar enbart till priset av några nedlagda kärnkraftverk.

Mona Sahlins analys av socialdemokratins valnederlag 2006 gick ut på att socialdemokratin inte öppnat sig tillräckligt för formellt samarbete med Miljöpartiet.

Det var en bekväm analys.

Den innebar att socialdemokratin själv inte behövde gå igenom någon förnyelseprocess, förutom att gifta sig med Miljöpartiet.

Nu kommer det åtta år senare att ­bildas en regering bestående av just ­socialdemokrater och miljöpartister.

Men denna regering har inte mycket starkare stöd än vad socialdemokratin ensam hade för runt åtta år sedan.

Miljöpartiet som för inte alls länge sedan nästan förväntades ta över ­socialdemokratins roll som det stora partiet till vänster landade under sju procent.

Historien om hur det kunde ske är en av dem som behöver skrivas om detta val.

Men denna krönika handlar om ­socialdemokratin.

31 procent är också ett mycket ­dåligt resultat.

Det skulle dock kunna bli en början.

Allt beror på Löfven.

Om socialdemokratin vill nå 40 procent igen, då måste partiet börja bete sig som ett 40-procentsparti. Bli ”en liten hund med en stor hunds attityd” för att citera CIA om Carl Bildt.

Inte i bemärkelsen att få Jonas ­Sjöstedt att gråta utan i bemärkelsen att börja försöka representera 40 procent av väljarna igen.

Stefan Löfven måste nu bredda ­partiet. Åt alla håll. Samtidigt.

Han måste lyfta in både kontrover­siella högersossar och kontroversiella vänstersossar. För att inte tala om bråkiga kvinnor som slåss för jämställdhet. De kommer inte att hålla med varandra men de kommer att göra att både folkpartister, vänsterpartister och feminister börjar hitta något inom socialdemokratin som de kan identifiera sig med.

Igen.

Och det är första steget mot att växa som parti.

Stefan Löfven måste lyfta in någon som landets miljömuppar kan älska, ­någon som feministerna kan respektera och någon eller några som kan tala med sverigedemokrater.

Eller, ja, deras väljare.

Och så vidare.

Riskminimeraren Löfven måste börja våga. Han borde lära av den bästa ­rekrytering han har gjort: den av ­Magdalena Andersson.

Sedan ska han själv ta på sig rollen som den som håller ihop skutan.

Socialdemokratin måste nu genom­föra den förnyelse som partiet har ­skjutit upp i över 15 år.

Den viktigaste position Löfven ­antagligen kommer att ha att tillsätta är den som partisekreterare. Han måste skaffa sig en person som är beredd och kapabel att förnya partiorganisationen.

Samt att spilla allt det blod som detta kommer innebära.

Provval bör göras obligatoriskt för ­alla listor. Medlemmarna väljer redan kongressombud, de bör ges makt över riksdags- och kommunlistor också. Man kan ha kvar valberedningarna men makten måste flyttas till medlemmarna.

Den socialdemokratiska partikulturen måste förändras: Lång och trogen tjänst kan inte premieras före för­mågan att vinna val.

Hur många av socialdemokratins ­nuvarande talespersoner kan svenska folket namnet på?

Just det.

Socialdemokratin domineras på ­nästan alla nivåer av vita män mellan 50 och 60 som varit aktiva mycket länge. De har troget tjänat ledningen under hela oppositionstiden och nu förväntar de sig belöning. Vill Stefan Löfven ­vinna nästa val måste han emellertid runda de flesta av dem. Inte för att det är något fel på dem, utan för att om ­socialdemokratin vill nå 40 procent igen måste den ha företrädare som kan knyta an till bredare grupper och föra in nya idéer.

På alla nivåer bör det påbörjas ett ­aktivt arbete att rekrytera in nya ­människor. Allt från Fi-aktivister till miljömänniskor eller personer ur det lokala näringslivet.

Ser Stefan ­Löfven till att allt detta nu händer kan han vinna 2018.

Gör han det inte kommer socialdemokratin att hamna under 30 procent.

Det är nu, under de närmsta månaderna, som nästa val avgörs.

Följ ämnen i artikeln