Åkesson väljer att blunda för Lundgrens kladdande
Skandalen borde oroa partiledningen i SD
Med fem dagar kvar till EU-parlamentsvalet har Sverigedemokraterna lyckats placera sig i den politiska debattens centrum. Partiets Youtube-film där toppkandidaten Peter Lundgren diskuterar en blöt kväll för något år sedan med den kvinnliga partikamrat han då tafsade på brösten är redan något slags lågvattenmärke i svensk politisk krishantering.
– Jag betedde mig riktigt tölpigt, säger Peter Lundgren.
– Sen är det bara oturligt att det blev så dumt som det blev, säger kvinnan.
I slutet på klippet bestämmer sig de båda för att det kan vara dags för en bit mat. Mediestormar sätter fart på aptiten.
Förmodligen har Jimmie Åkesson fattat ett övervägt beslut när han bestämde sig för att fortsätta att stötta Peter Lundgren. Som Aftonbladets ledarsida redan konstaterat, SD:s väljare kommer säkert att förlåta även detta.
Borde oroa partiledningen
Otur eller inte, skandalen med den tafsande EU-parlamentarikern borde nog oroa den sverigedemokratiska partiledningen. Vid sidan av en unken kvinnosyn skvallrar den nämligen om några problem som kan bli riktigt allvarliga för partiet.
Det första handlar om partiets företrädare. I vanliga valrörelser har Jimmie Åkesson i stort sett ensam kunnat företräda sitt parti. Tillsammans med en trång krets av gamla kompisar har han kunnat ge SD en både respektabel och kompetent framtoning. Åkesson är duktig i tv-framträdanden, det är det ingen som kan ta ifrån honom.
Problemet med EU-valet är att det inte är Åkesson eller någon av hans närmaste män som kandiderar. Det gör i stället Peter Lundgren och – i alla fall till i söndags – Kristina Winberg. Möjligen är de mer typiska representanter för Sverigedemokraternas företrädare i kommuner, riksdag och EU-parlamentet.
Arbetar sällsynt lite
Under sina år i Bryssel har de presterat sällsynt lite politiskt arbete. De har röstat emot sina egna löften och de har röstat fel. Tillsammans har de utsetts till Sveriges lataste EU-parlamentariker. En anställd hos SD-parlamentarikerna fick sparkas efter rasistiska utbrott på internet.
I valrörelsen har Lundgren blivit påkommen med att hitta på sina egna källor när frågorna om till exempel klimatet blivit alltför besvärande.
Tillkortakommanden kan möjligen väcka en viss sympati, men är de den sortens företrädare Sverigedemokraterna önskar sig när det kommer till kritan?
Det andra bekymret för Åkesson och hans närmaste handlar om partikulturen. Det är något fel på tilliten i ett parti där medlemmarna spelar in varandra och sedan håller på sina inspelningar till senare tillfällen. Det är något fel på förtroendet i ett parti som tvingas sparka toppkandidater mindre än en vecka innan ett avgörande val.
Det är kort sagt något fel på ett parti där uteslutningar blivit en etablerad form av krishantering och där skandalerna nästan utvecklats till ett normaltillstånd. Det lär dock inte stoppa Sverigedemokraternas väljare på söndag.
Ändå är det lite svårt att förstå hur någon kan tänka sig att bygga en politisk majoritet på den grunden.