Mejla

Anders Lindberg

Busch Thors populism undergräver rättsstaten

Nej, människor som inte är dömda för brott kan inte hållas instängda i evighet

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Foto: BJÖRN LINDAHL

Finns det någon vackrare mening än ”land ska med lag byggas”?
Orden har ristats ovanför rättssalar, kungar har haft dem som valspråk och de har grundlagt en stor del av den västerländska civilisationen.
Land skall med lag byggas, och inte med våld.

– Stresstesta hur länge det är möjligt att hålla dem i förvar, sa Ebba Busch Thor på KD:s riksting förra helgen.

”Förvar” betyder ”låsa in” och ”dem” syftade på de imamer som Säpo anser vara ett hot mot rikets säkerhet. Imamerna sattes tidigare i år i förvar av Migrationsverket enligt Lagen om särskild utlänningskontroll, LSU.

Fallet har gått hela vägen upp till regeringen som beslutat att utvisa dem. Men både svensk lag och Europakonventionen för mänskliga rättigheter förbjuder att vi utvisar människor till tortyr eller avrättning. Och eftersom Migrationsöverdomstolen gör bedömningen att så kan vara fallet kan utvisningen inte verkställas.

Men kan vi inte hålla dem inlåsta och kasta bort nyckeln?

Som kung Birger gjorde med sina bröder Erik och Valdemar vid Nyköpings gästabud 1317.

Nej, människor som inte är dömda för brott kan inte hållas instänga i evighet. Enda undantaget jag känner till handlar om psykiatrisk tvångsvård. Vi lever heller inte i kung Birgers 1300-tal utan i en rättstat. Regeringen står inte över lagen och ska, precis som alla andra myndigheter, följa domstolsbeslut.

Konsekvensen i detta fall är att regeringen inte har något val. Imamerna kan inte utvisas och inte låsas in på obestämd tid, alltså måste de släppas och Säpo får övervaka dem på något annat sätt.

Lag skall med lag byggas.

Utom på Kristdemokraternas riksting alltså, för det Ebba Busch Thor menar med ”stresstesta” är att regeringen ska bryta mot lagen. Som att ”stresstesta” brottsbalken genom att snatta i en affär. Eller "stresstesta" Tryckfrihetsförordningen genom att stänga ner en tidning.

Det paradoxala är bristen på ramaskri.

Morgan Johansson och Mikael Damberg skrev visserligen en arg debattartikel i Expressen.

"Menar KD att Sveriges regering ska bryta mot grundlagen, trotsa domstolsbeslut och lämna Europarådet och Europakonventionen? I så fall har KD:s nya samarbete med SD uppenbarligen fördjupats mer än någon kunde ana." skrev de.

Men de allra flesta slätade över och behandlade Ebba Busch Thors uttalande som att hon inte menade vad hon sa.

Men det gjorde hon nog.

I filmen Belägringen från 1998 utsätts New York City för en serie islamistiska terrordåd. Till slut sänder presidenten in militären för att få kontroll, stridvagnar och infanteri intar staden över Brooklyn Bridge. Men armén under ledning av general William Devereaux, spelad av Bruce Willis, går för långt. Människor sätts i läger, en misstänkt - Tariq Husseini - torteras till döds och konflikter och kaos utbryter på gatorna. New Yorkborna gör stenhårt motstånd mot den polisstat som växer fram.

Terroristcellen fortsätter dock sina angrepp och stoppas först sedan den hjältemodige FBI-agenten Anthony Hubbard, spelad av Denzel Washington, återställt ordningen med lagliga medel.

I slutscenen griper FBI Devereaux och läser upp hans rättigheter för honom som i vilken polisfilm som helst. "Rättigheter du förnekade Tariq Husseini", säger Anthony Hubbard myndigt.

Belägringen gick upp på biograferna tre år innan 11 september. Det var fortfarande självklart att rättsäkerhet var något entydigt gott och att starka män med enkla lösningar, som general William Devereaux, var farliga.

I dag är filmen en återblick på en värdeskala som inte längre finns. Efter 11 september kom The Patriot Act som gav polis, militär och underrättelsetjänst enorma nya befogenheter. De stora protesterna uteblev.

Även Sverige drogs med. I december 2001 avvisades två asylsökande, Ahmed Agiza och Mohammed Alzery, till Egypten med CIA-flyg. Sverige hade fått diplomatiska garantier om att de skulle behandlas väl men de egyptiska utfästelserna var inte vatten värda.

Ahmed Agiza och Mohammed Alzery blev torterade och historien tystades ner tills TV4:s Kalla Fakta 2004 avslöjade alltihop. Nu pratas det om att Sverige skulle begära motsvarande diplomatiska garantier igen för att kunna utvisa imamerna, bland annat till just Egypten.

I veckan varnade Bengt Ivarsson, tidigare ordförande i advokatsamfundet, och flera andra namnkunniga advokater i Svenska Dagbladet för att politikerna håller på att slänga ut barnet med badvattnet i den kriminalpolitiska debatten. Rättsäkerheten är hotad genom ständigt nya krav på hårdare tag, var budskapet. Förslag som visitationszoner, anonyma vittnen eller att låta ordningsvakter avlasta polisen tippar balansen mellan statens makt och den enskildes integritet och rättigheter på ett mycket långtgående sätt. Det är en extremt farlig väg att gå.

Oavsett vad man tycker i sak finns all anledning att lyssna till juristernas kritik. Rättsäkerhet är inget särintresse.

Auktoritära ledare, som Donald Trump i USA, Boris Johnsson i Storbritannien eller Viktor Orban i Ungern, försöker allt oftare utmåla rättstaten som ett hinder för den sanna folkviljan och jurister som "Folkets fiender". Vem har egentligen röstat på Migrationsöverdomstolen?

Ebba Busch Thor går inte lika långt men det är samma populistiska underström som hon fiskar i. Eftersom rättsstaten i grunden bygger på tillit från människor är det ett sluttande plan som kan sluta väldigt illa.

Ibland känns det som att vi håller på att vakna upp ur ett historiskt undantag där vi svenskar har varit hyfsat överens om spelreglerna, där den liberala demokratin, rättstatens principer och de mänskliga rättigheterna varit så självklara att vi glömt hur man argumenterar för dem.

avAnders Lindberg

ARTIKELN HANDLAR OM