Gaddafi lönsam för oljebolagen

De autokrater och förtryckare, som den unga, urbana medelklassen i Nordafrika gjorde uppror mot, skyddades och betalades i decennier av västvärlden.

Samma västmakter samarbetade under större delen av senaste decenniet med diktatorn Gaddafi. Han ingick i George W Bushs allians mot terrorism. Gaddafi skötte uppgiften. Han lät i ett enda slag avrätta  1 270 islamister, inspärrade i fängelset Busalim utanför Tripoli. Gaddafi såg till att tortera fram upplysningar från misstänkta terrorister – en handfast hjälp åt västliga försvarsallianser.

De här sammanhangen fördunklar något västliga ledares högstämt moraliska anspråk och deras predikningar om att  alltid kämpa för demokrati, med hjälp av bomber om så behövs. Den globala maktens bevarare förhåller sig oftast helt pragmatiskt eller realpolitiskt till folkligt styre.

Gaddafis Libyen har varit lönsamt för europeiska oljebolag, exempelvis de båda gigantiska ENI och Total. Vinstnivån har drivits till svindlande nivåer, också på grund av usla löner och arbets­villkor för de  hundratusentals gäst­arbetare som importerats till massarbets­lös­hetens Libyen. Även svenska intressen har omvandlat libysk olja till profiter. Lundin-familjen exemplifierar.

Libyen ligger mitt hjärta allra närmast, sa Lundins klanhövding när han förenade sitt bolags oljepipeline med Gaddafi-statens. Här finns en svensk inrikespolitisk anknytning. Carl Bildt tillhörde den Lundin-ledning som samarbetade med den blodige diktatorn. Med tiden försköt Bildt sin värdeskala. Han sa i februari

i år, att ”vi inte bör stödja den ena eller den andra sidan” i Libyen. Han jämställde därmed Gaddafi med den libyska opposition, som redan då bombades, mördades och våldtogs.

Svenska krönikörer skriver att de beundrar Bildt. De behandlar lika självklart Håkan Juholt som en lantlig tönt; han trasslade ju till det för sig om svenska krigsinsatser i Libyen. Med tiden var han prestigelös nog att söka råd hos äldre, mer erfarna socialdemokratiska diplomater. De kanske berättade att Hjalmar Branting redan 1917 förhandlade med befrielse­rörelser i Benghazi.

I motsats till den svenske utrikesministern har Juholt aldrig tjänat pengar på Gaddafi-diktaturen: han har, fast oskickligt och aningen förvirrat, ställt frågor om bombkriget. Han har sagt nej till att Sverige, tillsammans med bland andra Arab­emiraten, ska ta sig rätten att döda i Libyen. Hans skepsis har stöd av vår blodiga närhistoria. I ett decennium har något som kallas befrielsekrig pågått i Afghanistan. Några av följderna är massdöd, fattigdom, korruption.

Drygt åtta år har passerat sedan Bushs allians inledde det krig som la Irak i ruiner, drev miljontals från sina hem och bombade civila och barn till döds. Dessa erfarenheter borde få åtminstone de måttfullt krigiska att tveka inför ännu ett storskaligt krig. FN-resolutionen 1973 rättfärdigar absolut inte den sortens krig.

Jag läser den dagsaktuella rapporten från International Crisis Group(ICG), think-tanken som har svårslagen kunskap om Mellanöstern. ICG varnar för krigets spridningseffekter till  grannländerna med flyktingströmmar och starkare inflytande för al Qaida. Ett fortsatt och än mer våldsamt krig kan splittra den redan ytterst löst sammansatta motståndsfronten, TNC. I dag består den av allt från islamister till några av Libyens många klanledare och den leds av Gaddafis före detta justitie­minister.

Gaddafis system, hans folkstat Jamahiriya, är döende, skriver rapporten och väljer förhandling, inte bomber, för att påskynda det definitiva insomnandet.

I en svepande formel föreslår ICG övervakat eldupphör, medling, politiska förhandlingar mellan oppositionen och Gaddafi-regimen. Oppositionen måste överge kravet på att Gaddafi ska störtas före förhandlingarna. Målet är dock självklart: Diktaturen och diktatorn måste försvinna, definitivt.

Att förhandla fram en diktaturs fall kan vara värt ett försök. Bombkrigen i Mellanöstern har slutat med blodiga fiaskon.

Följ ämnen i artikeln