Första maj – en hotad 121-åring
Kampen om högtiden
Arbetarklassen samlas i dag till högtid, en 121-årig tradition. I Stockholm talar Tommy Waidelich, utanför gamla operan i Paris predikar Marine Le Pen. Det råder kamp om första maj och det står strid om arbetarklassen. I Frankrike leder Fronten överlägset.
De franska högerpopulisterna marscherar som så många år tidigare uppför den långa, bitvis fashionabla, Rue de Rivoli, förbi den gyllene Jeanne d’ Arc-statyn. I tåget går svartsotiga kolarbetare, mjölstänkta bagare, högtidsklädda prelater och åldrade kolonialsoldater. De bugar för den unga medeltida jungfrun, nationens räddare under svåra tider.
Marine Le Pen kommer att presentera sin fiendebild: islamismen, horderna som vill ta över nationen. Hon jämför muslimer med krigsårens nazistiska
ockupanter. Annars välkomnade av franska fascister.
Marine Le Pen styr från Hénin-Beaumont, en liten stad i norra Frankrike med en utställningshall, uppkallad efter den socialistiske presidenten François
Mitterrand och ett jättelikt kolberg, som påminner om den döda industrin. I dag härjar massarbetslöshet och fattigdom, över 40 procent röstar på Le Pen.
Så ser det allt oftare ut i Europa. Människor som övergivits av vår tids globaliserade kapitalism flyr in i partier som Nationella Fronten, Sannfinländarna, Jobbik och vad de än kallas.
Omvärlden förfasar sig, och det kan kanske vara angeläget. I grunden säger ledande, framgångsrika borgerliga europeiska politiker ungefär samma saker som Le Pen.
Första maj kan vara en lämplig dag att ställa frågor om anledningarna till att växande delar av europeisk arbetarklass (36 procent i Frankrike) förförs av högerextremism. Jag läser en ny bok av Francis Sejerstad, historier och länge ordförande för norska Nobelkommittén. Han skriver om socialdemokratins
århundrade – ett ideologiskt sekel distinkt skilt från såväl liberalism som kommunism. Framgång följde av förmågan att bädda in kapitalismen, skydda den från dess destruktiva krafter, och vidga demokrati och jämlikhet för folkmajoriteten.
Denna socialdemokrati har slitits sönder, i huvudsak av den internationella kapitalismens oerhörda styrka. Idag är huvudfrågorna inte den gemensamma välfärden eller medborgarskap utan individuell valfrihet och anpassning till marknadens krav: vara flexibel, göra sig anställningsbar, till och med hålla sig frisk. Kravet på den enskilde skärps; ansvaret för staten eller kommunen suddas ut. Kanske är det inte så uppseendeväckande att de många som förlorar i det postindustriella systemet söker tillflykt till primitiva ideologier och partier.
Någon vänster som är uttalat systemkritisk finns inte längre.
Jag sorterar in europeiska nyheter som svarar mot den dystra domen: I Italien måste Susanna Camusso, nyvald ledare för den största landsorganisationen CGIL försvara att facket sålt ut arbetsrätt och strejkrätt för att rädda jobben på Fiat. I Spanien tvingas premiärminister Zapatero annonsera sin avgång; hans och socialistpartiets opinionssiffror är urusla efter ekonomiska och sociala nedskärningar.
Den mäktigaste internationella första maj-parollen ställer krav om solidaritet med Nordafrika. Det handlar inte om att skicka bombplan utan om de revolterande maghreb-folkens rätt till fackliga fri- och rättigheter. Det egyptiska militärstyret har förbjudit bland annat strejkrätt –en konservativ önskedröm och en inbjudan till det internationella kapitalet.
Vi vill att den politiska striden ska handla om kultur och moral, inte om ekonomi, sa Nicolas Sarkozy inför senaste presidentvalet. Medan han vräkte sig
i privat, korrumperande lyx, uttalade han sitt moraliska budord: Vi ska skydda den som stiger upp tidigt på morgonen och bestraffa dem som tar emot bidrag.
Djupare än så är inte aktuell borgerlig moralfilosofi och den predikas ordagrant av Fredrik Reinfeldt.
Ingen samhällsklass kan bli så rasande som den småborgerlighet som ser sin pengabörs hotad, sa Karl Marx. Politiken anpassar sig till denna skräckslaget
inskränkta moral – efter ett århundrade av social demokrati.