Att döda de svaga är lönsamt men oetiskt
Att få välja sin död kan verka lockande. Att vara svårt sjuk, veta att slutet är ofrånkomligt och få möjligheten att bara försvinna.
Det låter nästan som en mänsklig rättighet, framlagt på det viset.
Ändå är ämnet nedtystat, hävdade P C Jersild, läkare, Georg Klein, professor emeritus, Tuulikki Koivunen Bylund, biskop emeritus och Björn Ulvaeus, låtskrivare, i en appell för aktiv dödshjälp (DN 30/1).
”Hur länge skall de politiska partierna ducka om den sista friheten? Varför vägra att ens utreda en livsviktig fråga där 73 procent av svenska folket uttalat sin mening?”
Påståendet är, tyvärr, inte särskilt sant. Dödshjälp diskuteras årligen i riksdagen, allt oftare de senaste 10–15 åren. Just nu finns minst fyra motioner som ska behandlas i socialutskottet på torsdag.
Det finns annars starka skäl till att inte glänta på dörren till de statligt sanktionerade mord som uppskattas i Nederländerna, Belgien, Luxemburg och kanske av dessa 73 procent svenskar som enligt en doktorsavhandling på Karolinska Institutet har en tillåtande attityd till läkarassisterade självmord.
Ur ett strikt liberalt identitetspolitiskt perspektiv låter det måhända mysigt. Jag skulle själv kanske be en stackars läkare att skriva ut dödlig medicin om jag hade ALS, svårartad cancer eller – ja, var och när går gränsen för livets meningslöshet? Levercirros? Hjärtfel? Parkinsons?
Och varför skulle jag be om att få dö? För att jag efter diagnosen hamnade i depression eller för att bespara sjukvården pengar eller för att mina anhöriga skulle slippa bördan – trots att jag inte vill ta ner skylten än?
Och skulle en 25-åring som blivit förlamad också kräva att få dö i en stund av hopplöshet? Trots att hen tio år senare skulle kunna leva ett gott liv tack vare dagens teknik.
Djupt obehagliga frågor och det vore utmärkt om Abba-stjärnan hade rätt i att politiker duckar, eftersom redan diskussionen öppnar för tanken att vissa liv är mindre värda än andra. Hallå Hippokrates. I stället införs dödshjälp på allt fler platser i den kapitalistiska världen, på sistone i vissa delstater i USA och kanske snart Kanada.
Dödshjälp är inte bara en etisk eller egoistisk fråga utan i högsta grad ekonomisk och marknadsliberal. Försäkringsbolagslobbyn i Nordamerika är starka påtryckare eftersom en död patient är en billig patient. Det finns miljarder att tjäna på att slopa palliativ vård och erbjuda sköna cocktails med droger och gift.
Detsamma gäller de svenska landstingen, under allt högre ekonomisk stress, och de privata vårdbolagen, under ständig vinstpress. Många gamla, deprimerade, psykiskt sjuka och kanske även du skulle välja döden medan vårddirektörerna räknar kassan.
Ingen ska få den möjligheten. Ingen ska tvingas känna den pressen. De rika som inte behöver ligga någon till last får vackert finna sig i att tvingas dö lika långtråkigt som alla andra.
Diskussionen om dödshjälp kallas med rätta för ett sluttande plan. I Belgien började det med dödshjälp för vuxna 2002. 2014 blev det tillåtet med dödshjälp för barn, men det krävs ännu målsmans tillstånd.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.