Vår sista tid är nu
Framtiden riskerar bli en grav fylld av vatten
Tid kan mätas på många olika sätt. Man kan se det som matematiska formler i relation till solsystemets rörelser, som timmarna som ska ställas fram eller tillbaka efter sommar och vinter, eller kanske som de där evighetslånga minuterna som långsamt går medan man väntar på nattbussen hem efter nyårsfesten.
Men tid kan också mätas i händelser, gemensamma drag och i skeenden över år och årtionden som binder ihop människors och samhällens öden.
En av mina historielärare sa en gång att 1900-talet i väst därför inte började år 1900, utan den 28 juli 1914 – då Första världskriget bröt ut. Händelseförloppen som skulle forma människorna, samhällena och tiden genom kommande århundrade karvades fram i Frankrikes skyttegravar. Första världskriget gav Andra världskriget som ledde till Kalla Kriget.
Så blev också 1900-talet kort. I år var det 30 år sedan Berlinmuren föll och med den föll också det som hållit samman västvärldens historia sedan den där julidagen 1914. Ett århundrade kan absolut gå på 75 år.
Nackdelen med det här sättet att se på tid är att man inte riktigt kan veta när man själv så att säga lever. Faktum är att vi inte kan veta om 2000-talet över huvud taget har börjat.
Min historielärare menade att 2000-talet började med terrorattentatet mot tvillingtornen i New York 2001. Dåden födde kriget mot terrorn, fler terrorattentat, ett instabilare Mellanöstern, flyktingar, islamofobi, IS och här är vi nu, typ.
Jag tror att han hade fel.
Det finns nämligen en sak som skiljer ut vår generation från alla tidigare generationer under mänsklighetens historia:
Vi kan se in i framtiden.
Och i framtiden har isarna smält.
Terrordåden, extremismen och amerikanska krig kommer därför bara bli en parentes. Det betyder inte att extremism, terror och flykt kommer minska – snarare tvärtom – men det som i slutändan definierar vår tid och våra samhällen är klimatförändringarna.
Om makthavarna som höll alla unga soldaters liv i sina händer våren 1914 också kunnat se in i framtiden hade de antagligen backat undan skyttegravarna. Men vi, som faktiskt kan se att framtiden är en grav fylld av vatten, verkar vakna alldeles för långstamt.
En domedagsprofet skulle kunna mäta det gångna året i naturkatastrofer och i det mänskliga lidande som eskalerar i takt med den globala uppvärmningen. Södra Afrika har drabbats av en torka så svår att Victoria-fallen – ett av världens största vattenfall – förvandlats till ett par droppar. I januari väntas hungersnöden nå sin kulmen. Efter den kommer svälten.
I Nigeria leder värmen i stället till att grödorna grönskar längre. Det gör också att råttorna blir fler. Dessa råttor bär på Lassafebern, en sjukdom i samma familj som ebolan. Nigeria har de senaste åren sett de värsta utbrotten av Lassafeber någonsin.
Över hela året har nya skogsbränder drabbat Amazonas regnskogar. En miljon hektar har stått i brand. Det vore som om hela svenska Östergötland förlorats till eld och aska.
Europa såg 2019 sin svåraste värmebölja sedan mätningarna startade. Globalt blev juli den varmaste månaden någonsin.
Naturkatastroferna i världen har dubblerats de senaste 30 åren. Den dramatiska ökningen är, otvivelaktigt, kopplad till klimatförändringarna. Tiotals miljoner människor tvingas i dag på flykt undan den allt grymmare naturen.
I framtiden kommer det bli ännu värre.
Och apropå tid: Domedagsklockan – som ska symbolisera hur nära världen är ett kärnvapenkrig – står just nu på två minuter i midnatt. Den flyttades fram 2018 – mycket på grund av hur klimatförändringarna påverkar global fred och säkerhet. Där står den kvar och tickar, närmare midnatt än någonsin.
Det är någonstans här, i spåren av klimatkatastroferna, som vårt nya århundrade börjar räknas.
Nu kanske någon tycker att det här låter lite deppigt. Det är dessutom lätt att känna sig maktlös om man ser på tiden genom en historisk lins. De stora penseldragen ser liksom ut att måla fram ett fängelse av händelseförlopp, där vi som lever nu framstår som slavar under beslut om kanske fattades lång innan vi själva var födda.
Så är det lyckligtvis inte. För mellan visarna finns ju alla människor, och vi som är fria och har någon som helst makt över andra kan alltid välja och välja annorlunda.
Andra världskriget hade kunnat förhindras efter det första. Till exempel hade Tysklands högerpolitiker kunnat låta bli att samarbeta med Nazisterna. Men lika gärna hade Tysklands regerande socialdemokrater kunnat låta bli att se mellan fingrarna på militanta gatugäng som slog ned regeringskritiska demonstranter. Gatugängen växte och blev välorganiserade. Staten saknade våldsmonopol och på den vägen kunde Hitler bygga sin maktbas och störta demokratin.
Det fanns alltså alternativ – hos alla – och i alternativen bor hoppet.
2019 blev Greta Thunberg känd för världen. Mer än något annat symboliserar hon alternativen och valen vi står inför.
FN har gett oss tio år att bryta utvecklingen och förhindra fullskalig klimatkatastrof.
Vi har fått en tydlig deadline inom vilken våra val inför framtiden måste göras. Temperaturen får inte öka mer än 1,5 grader, vilket betyder att utsläppen måste minska i rasande fart. Ska det ske behöver världens industrier ställas om, ekonomier och våra konsumtionsvanor behöver förändras och vi måste överge oljan och kolet.
När vi vaknar till 2020-talet hoppas jag att vi bär med oss det här. Det nya årtiondet är vår sista tid att välja.
I annat fall blir både kommande århundrade och millennium mänsklighetens kortaste.