När livet inte fungerar behöver vi välfärden
Och Elisabeth Svantesson gillar att sänka skatter
Munkfors. Vid Ransäter är Klarälven frusen. Det var annorlunda sommaren 1979. Det socialdemokratiska ungdomsförbundet höll valläger vid hembygdsgården. En hedersbetygelse till Tage Erlander. Även om vattnet var iskallt och man fick se upp för flottningstimmer gick det att bada.
Jag känner folk som alltid pratar om Sven-Ingvars spelning på lägret. Själv minns jag att Olof Palme talade, och ett samtal några vänner hade med en ung SSU-ombudsman från Värmland.
Hon hade kandiderat till Riksdagen redan 1976, men hamnat precis utanför. Nu sa hon att det kanske var lika bra. På tre år hinner man skaffa sig fler erfarenheter.
På något sätt hade hon antagligen rätt. Karriären skulle föra henne hela vägen till både Arvfurstens palats och EU-kommissionen i Bryssel.
Det var något med den där självklara målmedvetenheten. Nu inser jag att Margot Wallström fortfarande inte hade fyll 25 den där sommaren.
Jag är här för att hjälpa en släkting att flytta in på äldreboendet. Minnet sviktar och till sist fungerade det inte längre. Hon behöver hjälp. Det gör vi också. Den senaste veckan har hon bott hemma hos oss, och det har varit lite begränsande. Att försöka stötta någon som inte riktigt vet var hon är och kanske inte heller vem du är påverkar vardagen.
Nu har kommunen som sagt gjort plats i ett ljust och rymligt rum på äldreboendet. Här kommer min släkting få det stöd och den hjälp hon både behöver och förtjänar. Och min egen vardag kan bli lite mer normal.
Det är precis det här välfärden handlar om
Det är precis det här välfärden handlar om. Att det finns stöd att få när man verkligen behöver det. Att det finns en kommun och kompetent personal som kan hjälpa till när sjukdom, ålder eller otur gör att livet inte fungerar.
Ingen inbillar sig att det kan ersätta omsorgen om varandra i familjen eller vänskapskretsen, men ibland räcker det inte till.
Just nu brottas landets kommuner med enorma ekonomiska problem. Situationen i regionerna är ännu värre. Ulf Kristersson säger visserligen att vårdpersonal inte ska sägas upp, men den politiska praktiken talar ett annat språk.
Inför höstens budget förklarade Sveriges Kommuner och Regioner att det fattades 30 miljarder för att trygga välfärden. En försiktig siffra. Andra, som LO, menar att inflation och annat gör att välfärden skulle behöva över 50 miljarder fram till 2027 för att inte försämras.
Och finansminister Elisabeth Svantesson pratar om att hon gillar att sänka skatter.
Än fungerar det, i alla fall här mitt i Värmland. Min släkting har ett rum som väntar och personal som kommer att ta hand om henne. Frågan är hur det ser ut i morgon, eller om ett år.
Välfärden, inte minst äldreomsorgen och sjukvården, borde stå högst upp på den politiska dagordningen. Det är en ödesfråga.
Jag undrar om det var något vi tänkte på när Sven-Ingvars spelade här 1979?