Ensamma hästar är ett verkligt problem
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-06-06
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
”Lägg ner Djurskyddsmyndigheten eller förbjud ensamma människor.” ”Borde inte våra gamla få samma rättigheter som hästar och nötkreatur.” Kristdemokraterna går i spetsen för drevet och hånet mot Djurskyddsmyndigheten. Påhoppen handlar om förslaget att förbjuda att hästar hålls ensamma utan samvaro med andra djur. Det finns cirka 14Ì´0;000 sådana ensamma hästar.
Förbudet är högst rimligt. Hästar är utpräglade flockdjur med behov av sociala kontakter, flocktillhörighet och ledarskap, det vet alla som har någon kunskap om hästar.
Det hindrar inte att kristdemokraterna, andra borgerliga partier och debattörer förlöjligar förslaget. Göran Hägglund (om han är bekant) har med patos uttalat att Djurskyddsmyndigheten helt bortser från människornas – hästägarnas – behov och förhållanden. Det talas om ett hot mot småböndernas utkomst och mot en levande landsbygd.
Maken till okunnigt trams får man leta efter. Vem inbillar sig att en ensam inhyrd häst avgör böndernas överlevnad? Varför gick inte kristdemokraterna till storms mot Astrid Lindgren när hon krävde att korna skulle få beta på sommaren och hönsen släppas ur sina trånga burar?
Kanske var det inte politiskt lika opportunt som att förlöjliga en byråkratmyndighet med samma uppgift och syfte som Astrid Lindgren hade: att värna djurskyddet? Inte lika partipolitiskt gångbart som att påstå att regeringen tvingats av miljöpartiet att upprätta ”lekstuga för djurrättsaktivister”?
Även i hästkretsar har problemet med ensamma hästar negligerats. ”Vi känner inte till några ensamma hästar. Travfolk har inte bara en häst”, har till exempel kommentarerna varit från hästorganisationer som borde veta bättre.
Jag känner till ensamma hästar. Flera bara mellan Uppsala och Stockholm. Det handlar ofta om mindre hästar som barn och ungdomar fått av ”snälla”, okunniga föräldrar. Inte sällan står de inhysta i garaget, något skjul, går i minimala hagar där all vegetation och därmed förströelse för hästen är avgnagd. Mat får de på människans villkor, alltför sällan – ingen är ju hemma på lunchen. De motioneras kanske inte ens, för lilla dottern har börjat tröttna. Sådana ensamma, ledsna, raggiga, överfeta, ibland magra hästar är lätt att hitta strax utanför tätorter.
Sådan hästhållning är misskötsel och vanvård, ofta kanske av okunnighet, men likväl vanvård. Så har många ensamma hästar det. Vill kd och den borgerliga alliansen verkligen vara en politisk kraft för rätten att vanvårda djur?
Alliansen, utom folkpartiet, hotar att lägga ner Djurskyddsmyndigheten om den vinner valet. Det vore olyckligt. Att förslösa kompetens. Visserligen har myndigheten haft en rad kontroverser, lagt några huvudlösa förslag, till exempel förbudet att få agna med levande fisk, men flera av de regler den kritiseras för är beslut som primärt fattats av riksdagen.
Sverige har världens strängaste djurskyddslag. Det är något att vara stolt över. Övernitiska tjänstemän och rigida regler ska bekämpas men partipolitiska kampanjer mot Djurskyddsmyndigheten gagnar varken djuren, framtidens djurskydd eller politikens anseende.