I dag regerar bara sorgen
Så kom rädslan också till Stockholm.
En terrorist kapar en lastbil från Spendrups bryggeri och mejar ner människor längs Drottninggatan. Nyheten sprids blixtsnabbt, sirenerna fyller luften och vi greppar alla efter mobilen. Jag ringer barnen, det är första instinkten. De kan mycket väl vara vid Åhléns en vanlig fredagseftermiddag efter jobbet. De svarar, men det är svårt att höra vad de säger för nätet är överbelastat.
Alla ringer sina barn, föräldrar, syskon, vänner och kolleger. Det måste vara ett terrordåd och chauffören kan ha dödat vem som helst.
En kollega berättar att hans fru just lämnat Åhléns. Hon hade köpt en kavaj.
Bilderna flimrar förbi
Ända in på redaktionen hörs sirenerna. Bilderna flimrar förbi i datorn. Det brinner, brandbilar, ambulanser och människor som ligger skadade och kanske döda under filtar. Statsminister Stefan Löfven säger att Sverige är under attack och en reporter har svårt att hålla gråten tillbaka när hon beskriver vad hon ser. Vi är angripna, hela nationen och kanske framför allt var och en av oss. Ingen enda människa kan vara oberörd.
Stockholm stängs av. Tung polis tar över Centralstationen och tågen, tunnelbanan och pendeltågen ställs in. Barn kan inte komma från skolan och föräldrar sitter inlåsta på jobbet. Riksdagen, Rosenbad och slottet spärras av, politiker och tjänstemän släpps helt enkelt inte ut. Regeringen samlas och polisen uppmanar människor att inte uppehålla sig i Stockholms centrala delar.
Någons barn har dödats
Det blir fredagskväll och folk går till fots hem från jobben. Snart ligger Stockholm öde. Biografer, teatrar och konserter har ställts in medan sjukhusen gått upp i stabsläge.
Polisen håller presskonferens och berättar att en man är gripen. De beklagar dödsfallen och den sorg och förtvivlan som anhöriga och skadade måste känna. Vi vet inte vilka de är, men någons barn har dödats, någons fru eller man hann inte undan när lastbilen plöjde nerför Drottninggatan en helt vanlig fredagseftermiddag.
Tids nog kommer vi att analysera polisens gripande, säkerhetsläget och behovet av politiska åtgärder, men i dag känner vi bara sorg. Sorg över döda och skadade och över att Stockholm aldrig mer kommer att bli som förr.