Mejla

Anders Lindberg

Känslor är viktigare än fakta om brotten

Problemet är vad som inte står på inrikesminister Mikael Dambergs att-göra-lista. Där finns 10 000 fler poliser men inte lika många fler socialsekreterare och speciallärare.

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Foto: JERKER IVARSSON
Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi

I veckan höll inrikesminister Mikael Damberg (S) två pressträffar.
– I dag är dagen för hemlig dataavläsning, inledde han i tisdags.
Ämnet var en lagrådsremiss om att låta polisen hacka mobiltelefoner och avlyssna krypterad digital kommunikation.

– Vi har uppenbara problem med skjutningar och då måste polisen ha verktyg, fortsatte inrikesministern i torsdags, och föreslog licenstvång för vapenmagasin.

Två regeringsförslag på samma område med två dagars mellanrum är ovanligt, men Mikael Dambergs almanacka säger något om vilken roll kriminalpolitiken numera har.

Den är viktigast.

Eller ”top of mind” som en av regeringens högsta politiska tjänstemän förklarar för mig.

Det går knappt en dag utan att medierna rapporterar om grova våldsbrott, sprängningar och skjutningar och det politiska systemet som helhet ser ut att ha panik. Av goda skäl.

Själv fastnade jag för en nyhet från Sandviken i veckan. En liten notis i Gefle dagblad.

”Pojke i nedre tonåren misshandlad i Sandviken – av andra barn” var rubriken.

I onsdags vid halv nio på kvällen misshandlades en ung pojke utomhus av okända gärningsmän. Pojken behövde inte föras till sjukhus men om man vet något får man gärna ringa polisen.

Resultatet blev en händelserapport på polisens hemsida, några notiser och ett par rader på SVT:s lokala sida.

Det var en alldeles vanlig onsdag.

I Sverige litar vi på våra politiker. Vi tror att staten har svaren, att samhället kan skydda oss, att polis, brandkår och ambulans finns där vid en kris. Vad gör det med oss när urverket inte längre fungerar? När väven brister – en misshandlad liten pojke i taget?

Folk är kanske inte rädda att någon ska spränga den lokala pizzerian i luften. Men vågar man skicka ungarna till affären? Får dottern gå hem själv från träningen? Kan man ställa bilen på gatan?

Jag tror svaret för allt fler i dag är nej. Vardagen upplevs inte längre lika trygg som den en gång var.

Regeringen har tagit fram en lista på 34 åtgärder mot den grova brottsligheten, samt Mikael Dambergs förslag om licenstvång för vapenmagasin. Många av dessa förslag kräver att vi omprövar viktiga principer.

Balansen mellan statens makt och personlig integritet kommer att ändras.

Hemlig dataavläsning betyder att polisen får installera spionprogram i folks telefoner om de misstänker brott som kan ge mer är två års fängelse. Det är ganska många brott men ärligt talat tror jag väldigt få invänder. Mer makt till polisen är rimligt i ljuset av det vi ser omkring oss.

Anonyma vittnen, kronvittnen och sänkt straffbarhetsålder kommer antagligen också att införas. Advokater lär protestera, och kanske Liberala ungdomsförbundet, men i övrigt kommer vi alla att acceptera det.

Finns det då något forskningsstöd för att den hårda linjen fungerar?
Svaret är: nja.

I veckan publicerade Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi, en lågmäld replik i Kvartal med rubriken Kriminologi för nybörjare. Han går sakligt igenom den världsbild som dominerar vår kriminalpolitiska debatt.

Fungerar hårdare straff? Det beror på, är svaret.

På gängkriminella med svag koppling till samhället och starka relationer i en kriminell subkultur fungerar det dåligt. Och att låsa in folk har dessutom, enligt forskningen, mindre brottsförebyggande effekter än vad man kan tro av debatten.

"Polisiära åtgärder är bara en del av lösningen på problemet med det dödliga skjutvapenvåldet. Nyrekrytering till kriminella miljöer måste avbrytas för att polisens arbete ska vara meningsfullt. Långsiktiga åtgärder som involverar skola, barnomsorg, arbetsmarknad, socialtjänst, civilsamhälle och andra aktörer är nödvändiga." konstaterar Jerzy Sarnecki.

Enligt statistiken minskade det dödliga våldet från 90-talet till 2012, för att sedan öka. Att kurvan vänt handlar dock inte om någon allmänt ökad risk att bli utsatt för grovt våld. "Den kraftiga uppgången av det dödliga våldet sedan 2012 är helt och hållet en effekt av ökningen av skjutvapenvåldet i kriminella miljöer." skriver Sarnecki.

Men döljer inte forskarna invandrares överrepresentation i brottsligheten?

Detta, konstaterar Sarnecki, bygger på en ren lögn. Det finns minst 25 studier från 1974 till i dag som studerar detta och frågan är en av de mest diskuterade. Det finns en överrepresentation men den beror enligt forskningen till största delen på socioekonomiska faktorer och boendesegregation.

Men den verkligt intressanta frågan är om fakta spelar någon roll längre när politikerna verkar känna sig fram till ny politik.

Lyckligtvis verkar polisen fortfarande läsa forskningsrapporter istället för opinionsmätningar. I veckan publicerade Göteborgsposten en kartläggning där 14 polischefer i landets utsatta områden konstaterade samma sak som Jerzy Sarnecki. De efterlyser förebyggande åtgärder, satsningar på skolan och arbete för att minska nyrekryteringen till gängen.

– Att tro att du kommer åt gängkriminaliteten genom att arrestera bort problemet, då är man helt fel ute, säger Ulf Merlander, lokalpolisområdeschef för Storgöteborg Nordost.

Det kan låta som en paradox att politikerna kräver hårda tag medan polisen önskar sig mer resurser till skolan. Men egentligen är det ganska logiskt. Flera av de åtgärder som Mikael Damberg nu tänker driva igen kan göra stor skillnad. Det behövs hårda tag, särskilt mot den grova organiserade brottsligheten. Samhället måste ta tillbaka kontrollen.

Problemet är vad som inte står på Mikael Dambergs att-göra-lista. Där finns 10 000 fler poliser men inte lika många fler socialsekreterare och speciallärare. Där finns mer övervakning och kontroll men inte mer tid och stöd för att alla elever ska klara skolan. Där finns den knutna näven - men inte den hjälpande handen.

Där finns ena benet i en effektiv politik, men inte det andra.

Nästa vecka kommer nya pressträffar och fler utspel. Förhoppningsvis kan de handla om saker som polisen faktiskt efterfrågar och forskningen stödjer.

Det behövs mindre känslor och mer fakta i kriminalpolitiken.

avAnders Lindberg