EU har blivit en bankakut
28 NOVEMBER 2010. Europas kris
Lissabon lyste rött i onsdags. Inte någon glädjens färg som när diktaturen störtades för snart fyra decennier sedan. De röda fanorna och banderollerna höjdes i protest mot sänkta löner, neddragna pensioner, urholkade sociala rättigheter, massarbetslöshet och påtvingad utförsäljning av ”prekär” arbetskraft.
De två portugisiska landsorganisationerna, förenade för första gången på bortåt ett kvarts sekel, höll demonstrationer och storstrejk. Som tidigare i Grekland, Italien, Frankrike, Spanien. Och i fredags i Irland.
Facket, vanligtvis svagt organiserat, kunde för en dag höras. Tågen stod stilla, bussarna tvingades vila, flygplanen väntade på sina startbanor. Själva marknaden tog en paus i sin jakt att slita sönder det lilla landet.
”Triste Europa”, skriver den före detta presidenten Mario Soares, en av grundarna av den portugisiska demokratin och den som skrev in landet i EU.
För några år sedan tog Soares, numera 86 år, emot mig i sin djärvt designade stiftelse, granne med parlamentet. EU-medlemskapet var, sa han, en gång fortsättningen på demokratikampen; en möjlighet att bygga den sociala demokratin. Han anade en illusion: EU har glidit till höger, blivit en marknad, mer styrd av kapitalets intressen än av sociala ambitioner. ”Välfärdsmodellen suddas ut. De mest missgynnade blir de främsta offren”.
Portugal är fyllt av EU-minnen: vägar som finansierats, skolbyggnader som rests, odlingar som götts med euron. Fast landet har inte följt med den stora omvandlingen. Den överdimensionerade textilindustrin slokar, sönderkörd av sydostasiatisk låglönekonkurrens. Statsapparaten är stor och trött.
Den socialistiske premiärministern Sócrates vill rädda det som finns kvar av nationellt oberoende, fast IMF och EU-teknokratin har sedan länge tagit mått på landet.
Irland, som historiskt kämpat mer heroiskt än de flesta för sin självständighet, tvingades acceptera ekonomiskt förmyndarskap. IMF och euroländerna (förstärkta av Storbritannien och Sverige) som lånar ut ett hav av euromiljarder idkar inte välgörenhet; de vill ge ett uppskattande handtag åt de många europeiska storbanker som sett sina gamla lysande irländska affärer förvandlas till makulatur. Miljardlånen räcker till att bevara Irland som de multinationella bolagens skatteparadis men inte till att skydda de redan människoovärdiga minimilönerna.
Irland var så snubblande nära den kapitalistiska utopin. Företagsbeskattningen liknade den på Caymanöarna. En markägare kunde blixtsnabbt håva in tiodubbla belopp när hans eller hennes jordbruksmark köptes av fastighetsspekulanter. Politiker som den före detta premiärminister Bertie Ahern var till salu.
Under något decennium fungerade systemet ganska väl. Sedan kom finanskrisen och regeringen tvingades rädda landets största bank. Kostnaden motsvarade landets samlade skatteintäkter. Kvar i Irland står 300 000 obebodda villor, vålnader från det före detta miraklet.
Den europeiska periferi och den europeiska befolkning som slits sönder av sociala och ekonomiska kriser får som tröst höra att deras uppoffringar är temporära, helt enkelt nödvändiga för att rädda sådant som är ”systemviktigt”. Den politiska makten talar som feodalherrar, fast numera tvingas folket inte längre skydda slotten utan bankerna. Ingen inbäddad kapitalism, ingen social kompromiss, ingen omtanke om demokratins trovärdighet eller ens förmåga att överleva.
Den som likt Angela Merkel antyder att det privata finanskapitalet måste ta ansvar anklagas som förrädare av hela Europa.
Bankerna och finansinstituten är nöjda. På tre månader kammade Citigroup hem 2,5 miljarder dollar i vinster. Goldman Sachs slog samma kvartal till med nettointäkter på 7,4 miljarder dollar.
Som det stod på ett av demonstrationsplakaten i Lissabon i onsdags och i Dublin i går: ”Det är arbetarna som betalar för krisen. Inte bankerna.”