Hur mycket ska vi betala för vår död?
SÖNDAG 4 JANUARI 2009. Döden har ett exakt pris: 6 000 euro. Mot den summan lovar det schweiziska bolaget Dignitas att ta livet av den som så önskar.
Företaget drivs med framgång av den lätt åldrande Ludwig A Minelli. Han har skrivit ut döden åt runt 800 personer, som letat sig till klinikerna på Gertrudsstrasse i Zürich.
Döden inom några minuter
Minellis mest betrodda medarbetare, sjuksköterskan Erika Lulley, blandar samman vatten och en rikligt tilltagen dos av sömnmedlet natrium pentobarbital. När drycken svalts väntar döden, optimistiskt räknat, efter några minuter. Under olyckliga omständigheter kan processen sträckas ut mot en halvtimme. Löftet att leverera död för 6 000 euro uppfylls alltid.
Ludwig A Minelli bekände sig inledningsvis till en, som han menar, altruistisk tanke: att genom dödshjälp befria obotligt sjuka och lidande från smärtor. Hans affärsidé är på väg att expandera: Minelli vill också ta hand om psykiskt sjuka och deprimerade. Här finns ett växande skikt att ösa ur. Kundunderlaget måste breddas när konkurrensen hårdnar. Holland, Belgien och nu senast lilla Luxemburg lockar också med dödskliniker. Minelli ligger fortfarande steget före. Hans nya affärsidé är att göra självmordet till en vara för alla: ”Självmordet är en fantastisk möjlighet att ge åt mänskligheten”, säger han.
Statlig uppluckring
Den offentliga sektorn har ännu inte blivit en kraftfull aktör på självmordsmarknaden. Lobbyorganisationer för ”rätt till min egen död” har inte lyckats krossa barriärerna till de publika, skattefinansierade sjuksalarna. En viss uppluckring kan vara på väg. Statens medicinsk-etiska råd är numera villigt att stödja läkarassisterad ”suicid” (självmord). Rådets majoritet förhåller sig ännu avvaktande till aktiv dödshjälp. Ärendet om handfast bistånd vid avlivning bör dock utredas.
För säkerhets skull: Det finns ett oändligt avstånd mellan självmordsförsäljaren Minelli och medicinsk-etiska rådets allmänt förnuftige ordförande, Daniel Tarschys.
Liberale Tarschys och hans råd argumenterar humant, inte som krämare: En människa med outhärdliga smärtor och på väg mot en snar och oundviklig död ska vara garanterad respekt och, låt oss säga, människovärde. Det kan betyda att läkare avbryter aktiv vård eller ger ”palliativ sedering”, helt enkelt gradvis fasar ut livet under minsta möjliga plågor. Kunskaperna om behandling vid livets slut har ökat snabbt och lovande.
Denna nya kunskap vrider medicinsk- etiska rådet försiktigt upp med sina mer eller mindre tydliga rekommendationer om att läkare ska kunna tillhandahålla dödliga läkemedel, eventuellt aktivt föra patienterna in i döden. Därmed riskerar läkarkåren att tyngas dels av ett svåruthärdligt ansvar och dels av minskande förtroende från patienterna.
Självmord som individuell handling är begripligt och kan för den enskilde te sig rationellt. Att försvara statligt sanktionerade beslut som ger individen rätt att ta livet av sig med aktivt bistånd från läkare är dock inte utan komplikationer.
Smärtsamma avlivningsbeslut
Statens medicinsk-etiska råd vill lägga tunga, smärtsamma avlivningsbeslut hos den svårt sjukes anhöriga. Dessa ska nämligen tolka om han eller hon – egentligen – vill leva eller utplånas.
Jag anar, bakom den växande förståelsen och legitimationen för dödshjälp, en viss, om än outtalad, nyttomoral. I en darrig ekonomi har vi inte råd med växande vårdkostnader, orsakade av en åldrande befolkning och alltmer avancerade läkemedel och medicinska kunskaper.
En medicin-etiker i en av Carl- Henning Wijkmark böcker resonerar så här: Vid avtagande resurser kan man inte längre lita till slumpen eller ödet utan måste helt enkelt ersätta människovärdet med samhällsvärdet.
Hälsoekonomerna använder begreppet qualy, kvalitetsjusterade levnadsår, när de beräknar vilka operationer eller vårdinsatser som är mest lönsamma.
Svårt sjuka, rentav döende, patienters index är knappt mätbara på qualy-skalan. En av offentligheten godkänd dödshjälp kan hota eller slita sönder dessa patienters rättigheter till vård. Den autonomi som dödshjälpen kan erövra riskerar resultera i plågsamt tvång för de mest utsatta och deras närmaste.
Min död är min, gärna det. Men måste döden för den skull komma klädd i vit rock och hålla en dödlig dryck i handen?