Wall Street-kapitalismen över – tid för en ny epok
Jättarna på Manhattan har inte längre framtiden för sig
21 september 2008. Solen värmde löprundan i Hellasgården. Jag förenade motion med Fredrik Reinfeldts
regeringsförklaring.
Han fanns i mina hörlurar och jag väntade på statsmannaord om kapitalismens sönderfall: ”De mörka moln som hängt över världsekonomin har tätnat under sommaren”, sa stats-
ministern. Han lät bättre informerad om väderleken än om ”århundradets största ekonomiska kris”, för att citera
Allan Greenspan, gammal riksbankschef i USA och en av kraschens konstruktörer.
Jag kom att tänka på ett yttrande,
kanske rent av en politisk livsparoll, från en av den unge Reinfeldts inspiratörer: Ronald Reagan. Han sa: ”Staten är inte lösningen, utan problemet”.
Marknaden skulle lämnas fri att sprida lycka åt oss alla.
Giganterna stöttas
Ett nytt särskilt eländigt facit har presenterats den gångna veckan. De två mäktigaste bolåneinstituten, med namn som lånade från en Fellini-film, har drunknat i ett hav av tusentals
sjuka miljarder. Staten måste socialisera. Skattebetalarna betalar.
Det väldigaste av försäkrings- och
finansieringsbolag, AIG, vacklar mot underjorden. Staten, som återigen blivit lösningen, stöttar med dryga 500 miljarder.
Investmentbolaget Lehman Brothers var dock utom all statlig räddning. Personalen där blir av med jobben och aktieägarna med sitt satsade kapital. Verkställ-ande direktören däremot räknar samman sina årslöner och bonusar, genomsnittligen en halv miljard.
Inget ansvar utkrävs. Ingen internationell tribunal. Ingenting i närheten av Enron-skandalen, då ”den fria elmarknaden” kollapsade i en svåröverskådlig härdsmälta. Den gången dömdes de ansvariga till närmast eviga fängelsestraff.
J P Morgan, den uråldriga symbolen för kapitalismens första stora genombrott, hjälps ur ruinerna av kinesiskt kapital. I gengäld gottgörs den kinesiska centralbanken för sina väldiga placeringar i bolåneinstituten Fannie Mae och Freddie Mac.
Basen för världsekonomin hotad
Jag konsulterar George Soros, som vet mer om – och tjänat mer på – spekulationskapitalismen än de flesta.
Finansbubblan i dag är, menar han, inte en akut följd av vanvettig värdepappershandel och bolån; det handlar om en enorm finansiell bubbla som är på väg att spricka och samtidigt slå sönder basen för världsekonomin. Vi lever helt enkelt i slutet av en epok.
Associationerna går till den klassiska BBC-filmatiseringen av Evelyn Waughs ”En försvunnen värld”.
I Waughs berättelse försvinner Sebastian in i spritdimmorna, på flykt från den ohjälpligt döende aristokratiska världen.
I dag symboliseras Sebastian av börsmäklaren, skräckslaget förvirrad, i en tid av subprimelån, ”leveraged finance”, cdo:s och falskt paketerade värdepapper. Finansadelns feodala institutioner som J P Morgan och Merrill Lynch och dess hjälplösa vasaller över hela världen är på väg att förlora sin makt, möjligen kan de för en kortare tid räddas av de tusen miljarder dyra skyddsnät som främst den amerikanska staten tjänstvilligt spänner ut.
Under den korta period när det gamla dör och ännu inget nytt skapats går det att föreställa sig mer genomgripande systemförändringar. Realismen talar snarare för en återgång till den gamla beprövade blandekonomin, med mer inflytande för medborgare och det demokratiskt valda systemet.
Skräckscenariot kan skapas av den varma omfamningen mellan den amerikanska ekonomin och den kinesiska staten. Den kan föda den auktoritära kapitalismen: en stark centralistisk stat som skyddar kapitalet mot demokrati, löntagare och kriser.
Svårt sprida socialdemokrati
I slutet av förra året avsatte ANC:s kongress, med stor majoritet, Thabo Mbeki som partiledare. I går tvingades han också bort som landets president. Ett långt ödesdrama tycks avslutat.
Den reflekterade teknokraten
Mbeki, som skickades till såväl Moskva som London för att formas till ANC-ledare har besegrats av sin främste motståndare, den folklige, självlärde, äventyrlige och förmodligen korrupte Jacob Zuma.
Jag minns ett samtal med Mbeki i kåkstaden Khayelitsha.
Han sa, bland mycket annat, till mig att han ville bygga socialdemokrati i sitt väldiga land.
Nu för tiden är det svårt att sprida socialdemokrati, särskilt i länder med oändlig fattigdom och svindlande klassklyftor.
Zuma har andra visioner. Hans kampsång heter: Ge mig mitt maskingevär.