Som ett eko från valstugorna 2002
Tydligare krav på invandrare ska stärka borgerliga makten
31 AUGUSTI 2008. Tisdagen den 26 augusti meddelade regeringen att den ger upp. Fredrik Reinfeldt skickade budskapet via sin immigrationsminister, Tobias Billström. ”Ställ tydligare krav på våra invandrare”, manade Billström på DN Debatt.
Den svenska borgerliga regeringen kunde, fram till denna tisdag, kallas ett hedervärt undantag. I motsats till andra europeiska högerregeringar, och för den delen också Göran Persson, spelade den inte ut kortet: utlänningarna, invandrarna, flyktingarna.
Trots en eländig start för Reinfeldt anades självförtroende: ideologin paketerades som arbetslinjen, och slut på utanförskap. Regerandets metod förutsatte samtal med medborgarna – ett mått av respekt för folket om än inte för facket. Den övergripande teknokratiska strukturen sköttes av regeringens hjärnor, Anders Borg och hans skånske professor.
Arbetslösheten klättrar uppåt
För tillfället pågår dekonstruktion av regeringsplanen, ibland inför hjälp-
lösa ministrar: Lågkonjunktur, svindlande olje- och livsmedelspriser som får medborgarnas små skattesänkningar att smälta bort. Arbetslösheten klättrar uppåt, riksbankschefen satsar ständigt på högre räntor, till och med medelklassen känner hotet av att exkluderas.
De väljare som ville pröva något nytt för två år sedan har gett upp om borgerligheten. När sedan försvaret reducerades till i huvudsak en kanon i mitten av landet och FRA fick löfte om att lägga sitt stora öra tätt intill varje medborgare, började också den trogna högern slockna.
Har hjälpt högern i Europa
Så snart regeringens självförtroende brutit samman passade pr-folk, konsulter och spindoktorer på att lägga sina råd för statsministerns fötter: Blås under misstroendet och fördomarna mot invandrare och flyktingar. Sånt har hjälpt högern till regeringsmakten i praktiskt taget hela Europa.
Den lille franske presidenten säger att utan hans nya departement för nationell identitet och utan att lova massutvisningar av papperslösa, hade han inte blivit statschef.
Den danska borgerligheten har frodats och konsoliderat sin makt i nära allians med dansk folkepartis trivselrasister.
I Norge växer framstegspartiets sympatisiffror högre än fjällen sedan det lovat rensa upp bland främmande kulturers värderingar och traditioner.
I EU-parlamentet har de styrande högerpartierna drivit igenom lagar som underlättar deportationer, också av flyktingbarn.
Italiens Berlusconi, beundrad av Carl Bildt, kan möjligen betraktas som för absurd och riskabel av högerns pr-agenter: tvångsmässiga dna-test av romska barn, kriminalisering av hela folkgrupper, fascisthälsningar. För mycket.
Billström undviker följaktligen Italien; hans text påminner om ett kompilat av fransk och nordisk höger-
populism. Undertexten berättar att invandrare och asylsökande ensidigt drar fördelar av sociala rättigheter (sociala turister, sa Persson). De lever på bidrag och vill – egentligen – inget annat. Billström kan ha inspirerats av den danske ministern Bertel Haarder, som i veckan besökte sin partivän Jan Björklund. Haarder menar att invandrare har svårt att gå upp på morgnarna, simulerar sjuklighet och skaffar falska läkarintyg.
Blickar långt åt höger
Billström blickar långt åt höger med formuleringar som varnar för att invandrare och flyktingar släpar in religiösa fördomar, kvinnoförtryck och allmän efterblivenhet. Detta främmande och homogena kollektiv måste skolas om till svenska värderingar. Som dansk folkeparti, från sin trånga horisont, skriver: ”Danska värderingar gäller i Danmark – inget knäfall för andra hållningar.”
Billström drabbas av lätt känslosamhet; han vill innesluta de främmande i den eviga konservativa drömmen om den lyckliga hierarkin. Han lovar dem helt enkelt jobb i den enklare
tjänstesektorn. Bertel Haarder, Björklunds förtrogne, har konkretiserat: invandrare bör ta de lägst avlönade, skitigaste jobben, till exempel som svinskötare.
Jag kan tänka mig att Gunnar Oom, kommunalråd i moderatidyllen Djursholm nickar instämmande: Gärna lågavlönade invandrare i trädgården och bakom dammsugaren men inte som grannar: ”Mitt ansvar är mot min kommun”, säger Oom och den (rikast av alla) kan inte ”trolla fram lägenheter till flyktingar”.
Billström och hans vän Oom låter som de moderata valstugearbetarna från 2002.
Moderaternas pr-armé borde ändå veta att det inte gick så bra i det valet.