Facken måste hålla samman

Ett kirurgiskt ingrepp som inte inskränker löntagarnas demokratiska rätt att strejka. Så beskrev LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson parternas överenskommelse om strejkrätten i förra veckan.

Kirurgiskt ingrepp? I så fall rör det sig inte om den mest avancerad formen av hjärnkirurgi i alla fall.

Ska sanningen fram vore det väl rimligare att säga att de stora organisationerna på den svenska arbetsmarknaden har lagt ett förslag som försäkrar att de kan fortsätta verksamheten ungefär som vanligt. För fackliga utmanarorganisationer - som Hamnarbetarförbundet eller SAC - kan det bli svårare.

Inte bara egenintresse

Egenintresse skulle man kunna säga, men inte bara det. Dagens förhandlingsmodell, med rikstäckande kollektivavtal, lönenormering och samordning har poänger som är värda att försvara.

Ta avtalsrörelsen 2017 som exempel. Medlingsinstitutet konstaterar att det tecknades nästan 500 avtal. Bara i 15 fall krävdes det statliga medlare, och inte en enda förhandling om ett riksavtal slutade med strejk eller lockout.

Ändå innehöll förra årets förhandlingar dramatik. En enda organisation, Almega som bland annat organiserar företag i den växande servicesektorn, stod nämligen som arbetsgivarpart i 11 av de 15 fall där det krävdes statlig medling. Det fanns en enkel förklaring.

Ingen låglönesatsning

Almega och dess direktör, det tidigare centerstatsrådet Anna-Karin Hatt, ville inte acceptera den låglönesatsning som fack och arbetsgivare inom industrin kommit överens om i de avtal som räknas som normerande. Därför körde förhandlingarna gång på gång fast.

Att Hatt och hennes direktörskollegor ändå valde att acceptera buden från medlarna berodde på en enda sak, samordningen mellan facken i LO.

Om Almegas halsstarrighet skulle ha resulterat i strejk eller konflikter hade också industrin kunnat utsättas för sympatiåtgärder. Bland direktörerna skulle det ha gjort Anna-Karin Hatt ungefär lika populär som en strejkbrytare i ett förstamajtåg.

Kunnat få mer

Det är möjligt att en del av de anställda i exportindustrin hade kunnat få något större löneökningar om de bara slagits för sig själva, på det sätt man skulle kunna säga att till exempel Hamnarbetarna gör. Men det hade säkert inneburit mindre löneökningar för butiksanställda, personalen i hemtjänsten och fastighetsskötare.

Nu blev det i stället en låglönesatsning. Det är faktiskt ett bra skäl att slå vakt om dagens förhandlingsordning.

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.