Därför älskar jag svenska politiker

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

I många länder skulle en tidigare statsminister färdas i svart limousine. Ingvar Carlsson reser enklare. Stockholmarna kan upptäcka honom i trängseln på tunnelbanan. I Frankrike eller USA vore det en sensation.

Häromveckan var den förre statsministern i Tensta på torgmöte, långt från tv-kamerorna men nära människorna. Det var ett bra möte, men det fick avbrytas i förtid eftersom en aggressiv man störde och polisen inte var på plats.

Ingvar Carlsson är speciell eftersom han haft så mycket makt, men han är också en bland många.

Runt om i Sverige gör tiotusentals människor samma sak, träffar medborgare, fattar beslut som sällan är lätta.

Kommunpolitiker tar emot synpunkter när de går genom centrum. Rätt många blir hotade för sitt arbete. Ungdomar försöker värva jämnåriga till partierna. Riksdagsledamöter reser runt i sina valkretsar.

Det är ett vardagsarbete som sällan syns i riksmedia. Ändå är det demokratins kärna – mötet mellan människor.

Jag har följt politiker i rätt många länder.

Ibland är de mutkolvar. Korruptionen är utbredd redan på andra sidan Östersjön.

Ibland är de så elitistiska att de aldrig skulle komma på tanken att träffa väljare bara för samtalets skull.

Ibland är fri debatt förbjuden.

De nordiska länderna är annorlunda. Vi har fortfarande politiker som är rätt normala, som träffar sina väljare i matbutiken.

Frågan är hur länge. De politiska ungdomsförbunden har svårt att värva medlemmar.

När jag skulle intervjua Berlins borgmästare häromåret läste jag hans självbiografi.

Klaus Wowereit vet vad medietryck vill säga. Titeln på boken, ”...und das ist auch gut so”, syftar på hans kommentar när tidningarna spekulerade i Wowereits homosexualitet och tvingade honom att komma ut: ”Jag är bög, och det är bra så också”.

Politiker blir ständigt granskade, menar Wowereit, och så ska det vara. Problemet uppstår när medierna skildrar politik som en ständig följd av fel och brister.

”Unga människor vill inte bara tjäna pengar, utan vill framför allt få erkänsla för vad de gör”, skriver Wowereit. ”Det får man inte som politiker”.

Jag tror han träffar rätt – den tonåring som engagerar sig i ett ungdomsförbund får räkna med att hamna på tidningarnas förstasida som ”politiker” för små feltramp. De positiva förebilderna i medierna är inte många.

När däremot Hans-Holger Albrecht, vd för mediejätten MTG, tonar ned hoten mot pressfriheten i Ryssland eller drar rasistiska skämt blir det inte särskilt många kritiska frågor till ägaren Cristina Stenbeck, ingen ström av råa inlägg i satirprogram som Parlamentet.

Så varför skriver jag om detta nu? Debatten om ”politikerföraktet” är gammal, argumenten välkända.

Möjligen för att tonen mot ”politiker” blivit hårdare, dreven om småfrågor ännu mer skoningslösa samtidigt som sparpaket går ut över mediebevakningen av sakfrågorna.

Kanske också efter att ha upplevt hur några AFA-aktivister på Första maj förvandlades till folkliga burop mot LO-basen på nätet och av politiska kommentatorer.

Javisst, granska politiker hårt. Gräv djupare än i dag när det gäller verklig maktutövning – statsministrars styrning av säkerhetstjänsten, kommunalråds lojalitetsband till företag.

Men fler borde göra som Södra Sidan, den utmärkta lokaltidningen i sydvästra Stockholm. Berätta om människors väg till politiskt engagemang och om varför det är viktigt för demokratin.