Freden i Mellanöstern kan inte bombas fram

Hur kan Israel försvara sina barbariska krigsmetoder?

skadad Palestinska Hana Mabhoh, 29, sårades i en israelisk flygattack när hon var på sitt kontor i Gaza City. I går vakade hennes mormor över henne på sjukhuset i Beit Lahia i norra Gaza.

1 januari 2009. I dag, den första dagen 2009, skulle fred vara upprättad i Mellanöstern. Två stater, den israeliska och den palestinska, skulle leva sida vid ­ sida utan rädsla för flygbomber eller Kassam-raketer.

Löftet ställdes ut av George W Bush sedan han samlat till en av oräkneliga fredskonferenser – den gången (sena novemberdagar 2007) i Annapolis i USA.

Carl Bildt sufflerade sin amerikanske vän: Mötet i Annapolis är sista chansen att bygga en tvåstatslösning.

I värsta fall får högerpolitikern rätt. Den konferensproklamerade freden är ersatt av militärmakten Israels be­sinningslösa bombkrig och av fundamentalistiska Hamas hopplösa raket­avskjutningar. Shlomo Ben Ami, före detta israelisk utrikesminister som jag flera gånger haft möjlighet att samtala med, sammanfattar: Hamas bedriver en självmordsstrategi. (Ben Ami har rekommenderat ekonomiskt stöd till ­Hamas.) Hamas öppnar ett svart alibi för Olmert, Barak och deras militär­apparat.

Hamas har inga stridsvagnar

Jag menar att ordet ”barbari” dess­värre är användbart om Israels krigsmetoder. ”Vad har Israel att vinna på att bomba sönder ett universitet?”, undrar en av lärarna vid det öppna universi­tetet i Gaza.

Hur kan israeliska militärer och politiker försvara bombraider riktade mot hyreshus? Eller moskéer? Eller mot barn? Fem palestinska systrar uppges dödade i det så ofta plågade flyktinglägret Jabaliya.

David Grossman, den liberale israeliske författaren, ser ­Israel som fånge i krigets familjära ­ceremonier och av krigets dödliga logik.

Vi har inte att göra med två parter som det ständigt mässas om. Gaza­borna eller för den delen Hamasstyret ­disponerar inga krigsflygplan, beredda att spy sin dödliga last över befolk­ningen, inga Apache-helikoptrar. Inga stridsvagnar.

Gazabefolkningen består av drygt en och en halv miljon i huvudsak utfattiga medborgare. De lever sedan länge ­under belägring, avstängda från omvärlden, övervakade av Tsahal, den israeliska armén.

För en mycket kort tid lyckades folket i Gaza öppna gränsen vid Rafah och ta sig in i Egypten för att handla livsförnödenheter. ­Israelerna har, med några få undantagsdagar, stängt igen, ibland bombat, denna lilla öppning mot frihet. Under den vapenvila som med stor möda sträckte sig fram till den 19 december såg den israeliska makten till att hejda livsmedelstillförseln till Gaza och strypa tillgången till livs­uppehållande medicin. El- och vattenförsörjning har periodvis ställts in. ­Banker har måst stänga.

Inte ens de mest inskränkta borde förvånas över att denna sorts förtryck alstrar motkrafter, extremism och våld.

Till någon del har Gaza försetts med livets nödtorft från hjälporganisationer: FN:s UNWRA, WFP och frivilligsammanslutningar som Oxfam. Därifrån kommer varningar: vår hjälp kommer inte in i Gaza, i varje fall inte mer än i starkt begränsad omfattning. Med en grym ironi lät israelisk militär ­häromdagen ­attackera hjälpfartyget Dignity (Värdighet).

Läkare utan gränser berättar om hot mot den egna säkerheten i Gaza men främst förfärande historier från de överbefolkade palestinska sjukhusen: kaos, brist på läkemedel, på sängplatser, på vårdpersonal. Som resultat av den fullskaliga israeliska krigföringen följer måttlöst mänskliga plågor.

Mångdubbelt fler liv offras

Inte heller lidandet har två jämför­bara parter. Mot varje offrat israeliskt liv står mångdubbelt fler palestinska, om man nu ska ägna sig åt något så ­makabert som att värdera den individuella döden och dess omfattning.

Israels regering har tagit sig en stor uppgift: att i ett slag krossa Hamas och en stor del av den ytterst bräckliga samhällsstrukturen i Gaza. Dessa mål genomförs med stöd av brutala militära metoder, långt bortom rimliga, nödvändiga och proportionerliga svar på ­Hamas raketbeskjutningar.

FIDH, sammanslutningen av 155 mänskliga rättighetsorganisationer, anklagar Israel för att bryta mot internationell rätt och Genève-konventionerna.

Israel förbjuder utländsk mediebevakning på Gaza men tillämpar annars yttrandefrihet. I Haaretz, ett exempel på öppen nationell press, lyder exempelvis rubriken på en text av Amira Hass (Anna Lindh-stipendiat): ”Gazaattacken är inte mot Hamas utan mot alla palestinier.”

Sant eller falskt?

Följ ämnen i artikeln