EU gjorde Gaddafi till sin gränsvakt
Muammar Gaddafi har av allt att döma redan fallit. De folkliga upproren mot hans brutala diktatur började i februari i år och 42 år av förtryck ser nu ut att vara över.
Bara några månader innan den folkliga resningen mot Gaddafi for EU-kommissionärerna Cecilia Malmström och Stefan Füle till Tripoli. Där skulle de komma överens om ett samarbete kring asyl, migration och gränskontroll.
För EU är illegal invandring ett hot mot säkerheten och därför var Gaddafis libyska regim en viktig del av unionens säkerhetspolitik. Efter att ha träffat Malmström och Füle i höstas lovade diktaturen att stoppa alla människor som kunde tänkas vara illegala invandrare från att ta sig över Medelhavet.
Gaddafi lovade att under tre år stärka Libyens land– och sjögränser och operativt samarbeta med EU:s gränskontrollmyndighet Frontex. För det fick han 60 miljoner euro som skulle gå till övervakningsutrustning, upprättande av flyktingläger, patrullbåtar och helikoptrar.
2004 beslutade EU att häva sina sanktioner och det vapenembargo man haft mot Libyen i nära tolv år. Man bestämde sig för att göra det när man insåg behovet av ett samarbetsavtal med Libyen för att stoppa ”illegal afrikansk invandring” till Europa.
I februari 2010 besökte handelsminister Ewa Björling Libyen. Med på resan var Björn Ohlsson från Rymdbolaget, ett statligt företag som bland annat tillverkar satellitövervakningssystem. Han lovade Libyens handelsminister att det svenska övervakningssystemet skulle kunna kontrollera flyktingrörelser. Malmströms besök var alltså del i ett systematiskt och aningslöst samarbete med Gaddafi från Sveriges och EU:s sida.
En månad innan revolten mot Gaddafi inleddes gladdes EU-kommissionen åt att Libyen visat en stark vilja att fördjupa relationerna med EU. Nu är snart diktatorn borta, men EU:s hållning i flyktingfrågan förblir oförändrad.