Lösningen för landsbygden är inte lägre bensinpriser

Regeringen måste ta vreden på allvar

Sedan bilden togs har bensinpriset stigit till 16.79

I början av april startade Janne Berglund i Borås ett upprop på Facebook mot det rekordhöga bensinpriset. I dag har det 115 000 medlemmar. Antalet har fördubblats sedan i lördags.

Egentligen är det inte det minsta konstigt. Riktpriset på bensin ligger på nästan 17 kronor litern. För väldigt många människor, inte minst på landsbygden och i mindre samhällen, är bilen en absolut omistlig del av vardagen. Det är så man tar sig till jobbet och det är det enda sättet att storhandla på de köpcentrum som i praktiken nästan bara kan nås med en egen bil.

Bilen behövs för att barnen ska komma till sina träningar och för att hälsa på släktingar. Och trots att elbilar och hybrider blivit vanligare är de i praktiken fortfarande långt borta för de flesta privatbilister.

Gör vardagen svår

Dagens skyhöga priser på bensin och diesel gör det helt enkelt förfärligt svårt att få saker och ting att gå ihop, särskilt på den svenska landsbygden. Det behöver man inte vara klimatförnekare för att erkänna.

Bränslepriserna kommer att fortsätta att variera. En starkare krona och en lägre internationell efterfrågan skulle få priset att sjunka. Internationella konflikter, till exempel mellan USA och Iran, kan få det att stiga ännu högre.

Trots det lär vi få vänja oss vid att bensinen är dyr. Vi kommer nämligen inte undan att utsläppen av växthusgaser behöver minska, och priset på drivmedel är ett av de viktigaste sätten att påverka våra utsläpp. Klimatfrågan är på riktigt.

Det är sant att andra utsläppskällor, som flyget och båttrafiken, förtjänar mer uppmärksamhet. Men det ändrar inte på det faktum att trafiken släpper ut stora mängder koldioxid, och att biltrafiken måste minska.

Lösningen är inte sänkta priser

Lösningen på den berättigade ilskan bakom bensinuppropet är inte politiska beslut om sänkta skatter på bensin och diesel. Det enda som fungerar på lite längre sikt är en fungerande fördelningspolitik mellan individer och – kanske framför allt – en regionalpolitik som verkligen gör villkoren bättre på landsbygden.

Det handlar om sådant som förbättringar av kollektivtrafiken och en stadsplanering. Men ännu mer om att skolan och sjukvården ska fungera också på landsbygden, och att det finns möjlighet att köpa en liter mjölk utan att behöva åka miltals i bil.

Om regeringen ska ta bensinuppropet på allvar – och det måste den göra – räcker det inte att tala om bensinskatten. Svaret borde bli att förstärka resurserna till kommunerna, och att göra omfördelningen mellan kommunerna effektivare. Dessutom borde det bli ett slut på skattesänkningar som nästan bara träffar rika män i rika kommuner runt storstäderna, och att vi i stället får åtgärder som underlättar vardagen för låginkomsttagare på landsbygden och i förorterna.

Det får inte ner priset i pumparna, men det vore ett sätt för politiken att ta ledningen i den samhällsomställning vi måste genomföra.