LO och proggarna kräver global rättvisa
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-08-21
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Det är olidligt hett redan när akademiledamöterna intar den minimala scenen. Inte Horace och hans polare alltså, utan 2000-talsproggarna i bandet Svenska akademien. Beatpoeten Lasse Fabel har värmt upp publiken med intensiva deklamationer i bästa Majakovskij-stil.
Kafé 44:s källarlokal på Söder i Stockholm saknar ventilation, publiken är genomsvettig efter Akademiens första låt. De politiska texterna bärs fram av täta reggaerytmer. Andra sången, Vetande, attackerar den nyliberala världsordningen:
”Inget nytt inga alternativ
till massmord svält och galopperande hiv
fattigfolket får betala med liv
när Världsbanken kommer med sin nygamla giv”
På en knapp timme hinner bandet fördöma kommersialism, förgiftad mat, Carl Bildt, tillväxtfixering och större delen av de svenska medierna, inklusive Aftonbladet. Sedan orkar de inte med bastutemperaturen längre och kastar sig ut i den kyliga kvällsluften.
Kontrasten mot LO:s pressrum kunde inte vara starkare. Där satt jag dagen före spelningen och hörde LO-ekonomerna presentera en rapport om globaliseringen. Svalt i rummet, kalt på väggarna. Utredaren Lena Westerlund gick sakligt igenom bristerna i världsekonomin.
Ordvalet var ändå hårt. De stora G 7-länderna styr målen och tempot för reformer. ”Bakom dem finns starka vinstintressen från banker, finansbolag och andra företag”, heter det i rapporten. USA använder IMF och Världsbanken för att sprida marknadskapitalism till fler länder.
Lena Westerlunds rapport är den bästa jag läst när det gäller konkreta förslag. Hon argumenterar för ett ekonomiskt säkerhetsråd, mer makt åt u-länderna, en global finansinspektion. Det måste blir lättare att skriva av fattiga staters skulder och enklare för regeringar att begränsa valutaspekulationer.
En källare på Söder, pressträff på LO. Två skilda världar. Samma frågor.
Oddsen är dåliga att gruppmedlemmen General Knas i Svenska akademien och LO:s chefsekonom Dan Andersson skulle omfamna varandra. General Knas, eller Ivan Olausson-Klatil som han egentligen heter, har kritiserat LO hårt. För facket vid Norra Bantorget är få saker så provocerande som de svart-röda symbolerna i Kafé 44:s källare.
Själv har jag svårt för den revolutionsromantik som en del av Svenska akademiens fans odlar. Där finns ibland ett våldsförhärligande som slår tillbaka mot det starka engagemanget för en rättvisare värld.
Ledarna för de etablerade folkrörelserna måste ändå inse att dagens vänstervåg ser annorlunda ut än när de själva var unga. Den ”frihetliga vänstern”, som många kallar sig, borde för sin del förstå att de stora fackföreningarna är den viktigaste motkraften till det internationella kapitalet.
Facket, och delar
av den nya globaliseringskritiska rörelsen, har så sakteliga börjat samarbeta. Men varför går det så långsamt för den svenska socialdemokratiska regeringen att formulera förslag för en rättvis globalisering, när det finska syskonpartiet kommit betydligt längre?