När blir Carl Bildt talibankramare?
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2010-02-20
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Ibland löper orden ifrån tanken.
”Talibantolererare” kommer att kompromettera en eventuell rödgrön regerings utrikespolitik, sa Carl Bildt, halvt föraktfullt, halvt njutningslystet, under veckans utrikesdebatt. Som om dagen aldrig skulle infinna sig då talibaner sitter med vid förhandlingsbordet därför att USA, Nato och FN anser argumenten för fortsatt krig i Afghanistan förbrukade.
Antingen får Carl Bildt äta upp sitt uttalande eller framträda som en som inte tolererar en uppgörelse i avsikt att uppnå en någorlunda stabil fredsordning som, vad vi än tycker om det, inte kan nås utan talibanernas medverkan.
Det finns alltid retorik för aktivism och militarism. I utrikesdeklarationen heter det att ”I en globaliserad värld saknar de utrikespolitiska riskerna gränser.” Det är riktigt. Men är det inte så att utrikespolitiska risker alltid saknat, eller överträtt, gränser?
Två hot nämner utrikesministern i sin motivering för närvaron i Afghanistan: det afghanska heroinet som översvämmar Sverige, och terrorgrupper kapabla att operera över hela världen.
Samtidigt som dessa hot bekämpas militärt, allt mer utsiktslöst vad det tycks, bidrar Sverige med civila medel till fattigdomsbekämpning, stabilitet, och upprättande av en funktionell stat och ett representativt styre.
Hela tiden de militära och civila insatserna parallellt i argumentationen, de förra som förutsättning för de senare. Svenskt och internationellt utvecklingsarbete i Afghanistan omöjliggörs utan kriget. Men man kan lika gärna säga – med minst lika stora anspråk på att bli trodd – att biståndsarbetet omöjliggörs av kriget.
Den senare uppfattningen kan ibland komma till uttryck av regeringsföreträdare, låt vara ofrivilligt och i sammanhang där avsikten är att försvara de militära operationerna.
I en artikel på Newsmill häromdagen ställde biståndsminister Gunilla Carlsson frågor om rädslan och osäkerheten minskat i Afghanistan, om förutsättningen att bekämpa fattigdomen förbättrats och om korruptionen minskat. Svaret var att ”utvecklingen i många avseenden snarare går åt fel håll”.
Efter nio års krig. Inte nio år till. Det skulle inte förvåna om Carl Bildt, som brukar vara väl försedd med stora utrikespolitiska uppdrag, får krama talibaner långt innan dess.