Tyskalektioner kan fördjupa samarbetet
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-08-12
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Vreden växer. Så heter Oskar Lafontaines senaste bok. Titeln passar in både på den förre socialdemokratiske partiledaren och på de proteststormar som viner i Tyskland mot sociala nedskärningar.
Under ett Berlinbesök frågade jag efter bestsellern i partihögkvarteret Willy Brandt-Haus. Mannen i affären stirrade på mig som om jag vore en djävulsdyrkare i en katolsk bokhandel.
Det kan möjligen ha berott på min dåliga tyska, men snarare på att Oskar Lafontaine är intensivt hatad i den socialdemokratiska maktapparaten. Hans motstånd mot reformprogrammet Agenda 2010 är livsfarligt för förbundskansler Gerhard Schröder eftersom det slår an en ton som partimedlemmarna känner igen. ”Vad har hänt med solidariteten?”, frågar gräsrötterna. ”Var är partiets hjärta?”.
Ännu värre blev det när senaste numret av tidskriften Der Spiegel damp ner i helgen. Där kräver Oskar Lafontaine att förbundskansler Gerhard Schröder avgår. I måndags demonstrerade tiotusentals i östra Tyskland mot försämringar för de långtidsarbetslösa. Det fick Gerhard Schröder att kalla till krismöte i går kväll.
Det blir nog en skön paus för tyska socialdemokrater att resa till sörmländska Bommersvik i augustivärmen, i sällskap med gröna politiker. På helgens seminarium ska de berätta om erfarenheter av koalitionen i Berlin. Svenska socialdemokrater och miljöpartister kommer att lyssna ivrigt.
De politiska landskapen skiljer sig åt. Vårt södra grannland har en lång tradition av koalitionsregeringar. Det tyska vänsterpartiet PDS är fortfarande komprometterat av kommunisttiden och lätt att utesluta från regeringssamarbete. Därmed blir det enklare för Gerhard Schröder att internt försvara valet av De gröna som partner. I Sverige klagar socialdemokratiska riksdagsledamöter redan på att det gullas för mycket med Peter Eriksson och Maria Wetterstrand.
Tysklands miljöpartister tror på EU. Partiets starke man, Joschka Fischer, betonade framgångarna i utrikes- och Europapolitiken när han nyligen utvärderade samarbetet med socialdemokraterna. Det är en grundläggande skillnad mot det svenska syskonpartiet.
Ändå finns det en hel del att lära. Ett avgörande problem för Gerhard Schröder är att han har struntat i facket. Det är inte underligt att stora förbund stödjer protesterna när långtidsarbetslösa tvingas leva på existensminimum. Svenska miljöpartister bör inse att arbetsrätt och a-kassa är kärnfrågor för socialdemokratin.
Synen på EU står i vägen för en svensk röd-grön koalition, har statsminister Göran Persson deklarerat. Miljöpartiet kan knappast överge sin kritiska hållning över en natt. Det tyska exemplet borde däremot kunna inspirera till ett närmare samarbete i sakfrågor där partierna är överens.
Partisekreterarna Lars Stjernkvist (s) och Håkan Wåhlstedt (mp) skrev i november förra året att Sverige borde driva miljöpolitiken, folkhälsan och andra viktiga frågor hårt i EU. Enighet om att fördjupa det initiativet vore inget dåligt resultat av helgens seminarium.