Rättvist Europa eller tom marknadsplats

I dag röstar EU-parlamentet om förslaget till nytt arbetstidsdirektiv. Rapporten från den spanske socialdemokraten Alejandro Cercas är kritisk. Kommissionens förslag innebär att jourtid på arbetsplatsen kan jämställas med ledighet, att arbetstiden kan beräknas så att arbetsveckan i praktiken kan bli ända upp till 78 timmar. Som inte detta vore nog, dagens möjligheter att göra undantag från reglerna permanentas.

Det skulle, om det genomförs, innebära att EU för första gången tydligt försämrar de gemensamma reglerna för att skydda lön­tagarna.

Fackföreningsrörelsen är naturligtvis upprörd. I går genomkorsades Strasbourg av demonstrationståg.

Arbetstidsdirektivet är ett exempel där den europeiska unionen infört gemensamma minimikrav på det sociala området. Anställda i ett EU-land ska inte kunna utsättas för vilka arbetsvillkor som helst.

Det är viktigt för unionens trovärdighet. Om EU ska uppfattas som något mer än en marknad måste de länder som ingår i vart fall erbjuda ett slags minsta nivå av anständighet. Social dumping – konkurrens genom sämre anställningsvillkor – är en utmaning för samarbetet. Ska unionen kunna växa och fördjupas måste både lön­tagare och företag uppfatta att förutsättningarna är rimliga.

Därför är dagens omröstning viktig. Parlamentet kan tvinga EU-kommissionen att tänka om.

Det gäller beräkningen av arbetstiden. I dag får veckoarbetstiden beräknas som ett genomsnitt av arbetstiden under som mest

fyra månader. Redan det betyder i praktiken att begränsningen till maximalt 48 timmars arbetsvecka är tänjbar. Nu vill EU-kommissionen förlänga beräkningsgrunden till ett år, vilket i praktiken skulle sätta reglerna om veckoarbetstid ur spel.

Det gäller också frågan om jourarbetstid. Förslaget innebär att jourtid på jobbet i fortsättningen inte skulle räknas in i arbetstiden, om inte det finns andra överenskommelser. I många branscher skulle det kunna leda till extremt långa arbetspass.

På de här punkterna kommer sannolikt förslagen till försämringar att röstas ner. Värre kan det bli med den tredje stora frågan, den som handlar om undantag, ”opt-out”.

De infördes som ett slags övergångs­bestämmelser, men föreslås nu bli permanenta. Även i fortsättningen skulle det alltså vara möjligt att ”skriva bort” direktivets minimiregler, något som i sig själv borde vara en självmotsägelse.

Ändå är det inte säkert att parlamentet i dag underkänner rätten att göra undantag. Det beror dels på att ett nej kräver en absolut majoritet. Parlamentarikernas notoriska frånvaro gynnar förslaget till försämringar. Men det beror också på att en stark opinion i Europaparlamentet, liksom i EU, försvarar den märkliga tanken med långsiktiga undantag från minimireglerna.

Frågan om EU ska vara en social union eller bara en tom marknadsplats står kvar på dagordningen.

Följ ämnen i artikeln