Vi blattar finns och är här för att stanna
Det var inte så här eidfirandet skulle bli.
Över 200 människor dödades av två kraftiga bilbomber som exploderade i hjärtat av Bagdad. Tiden och platsen var noga utvalda av terroristerna. Natten den 3 juli.
Det var slutet av fastemånaden ramadan och folk rörde sig ute på stan för att handla mat, kläder och presenter.
Liksom vi gör inför julafton här i Sverige.
Men festkläderna har i stället byts ut mot likkistor. I flera dagar har irakiska tv-kanaler sänt dygnet runt om händelserna. Intervjuer med berörda, hembesök hos drabbade.
Varje offer har ett namn. En historia. Och varje människa som dör sörjs av en hel by.
Och vad som är en by i en globaliserad värld är inte längre bara en avgränsad plats. Många svensk-irakier från Haparanda till Malmö har sörjt i dessa dagar. Och många har varit väldigt kritiska till avsaknaden av rapportering i svensk media.
Visst, man har sett den obligatoriska sifferredovisningen av antalet döda, och visserligen kom den först när antalet började stiga, men något djupare än så har det inte varit. Siffror förblev nummer.
Kanske hänger det ihop med närhetsprincipen som råder inom mediebranschen. Det är en riktlinje som säger att ju närmare en nyhet står läsaren, desto större chans att den fångar intresset.
Om en nyhet uppfattas som väldigt långt borta så engagerar den inte.
Men när det gäller Irak borde våra mediehus tänka annorlunda.
Och nu pratar jag inte om ädla syften, som att det vore bra och viktigt. Utan jag menar att Irak är närmare oss än vad många kanske tror.
Två procent av Sveriges befolkning har rötter i Irak och Kurdistan. Det är den största gruppen efter finländarna.
Enligt sajten Facebook stories, som visar i vilka länder som vi har flest Facebook-vänner i, kommer Irak på fjärde plats. Bara våra nordiska grannländer, Norge, Danmark och Finland kommer före.
Det betyder att väldigt många svenskar kunde följa händelserna i Bagdad direkt genom vänner på sociala medier.
Att rapporteringen är bristfällig handlar inte om ont uppsåt utan är nog ett resultat av att redaktionerna har krympt och sagt upp personal.
Alla förlorar på slimmade tidningar. Men inte bara det.
Vi är många i Sverige som har rötter i andra länder. Vi är också mediekonsumenter.
Närhetsprincipen måste uppdateras och förnyas. Och kanske är det viktigare nu än någonsin. I en tid där svenska politiker och tyckare gör allt för att avhumanisera svarta och bruna människor behöver vi berättelser som förmänskligar.
Jag kommer att tänka på ett slagord som aktivistgruppen Queer nation myntade i New York på 1990-talet: ”We’re here! We’re queer! Get used to it!”. Vi är här, vi är queer så det är lika bra att ni vänjer er.
Ungefär så.
Hej, vi är blattar, vi är här, vi existerar. Det är lika bra att ni börjar vänja er.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.