Riksbankschefen behöver nya vyer
Det är klart att utsikten från kontoret hade kunnat vara vackrare. Om inte ABB:s enorma fabriksbyggnader tornat upp sig i Storgatans förlängning hade jag sett Väsmans vatten och Lyrviksbergets höstfärger.
Å andra sidan, utan ABB:s fabrik hade varken samhället eller jag funnits här och då hade kanske inte utsikten spelat så stor roll.
I det producerande Sverige är sambanden ibland förbluffande lätta att se. Orterna har byggts upp runt fabriken, järnverket eller pappersbruket, och framtiden hänger på att det som tillverkas kan säljas, oftast på en internationell marknad.
På Riksbanken i Stockholm kan Stefan Ingves och hans kollegor inte se några fabriker genom fönstren. Inte något berg som sprakar i höstens färger heller. Brunkebergstorg, där Riksbanken finns, ligger som ett bakvatten mitt i det forsande livet i Stockholms city. Anonyma husfasader, ett hotell och en liten park.
Och, alltså, Riksbanken.
Här sitter Ingves och hans fem vice riksbankschefer och har egentligen bara en uppgift. De ska se till att inflationen i den svenska ekonomin håller sig i närheten av två procent. Inte högre, och inte lägre.
Någon gång varannan månad eller så sätter sig därför riksbanksdirektörerna ner och bestämmer den svenska räntan. Billigare lån ska ge mer fart i ekonomin, och snabbare inflation. Problemet är bara att riksbanksdirektörerna inte lyckas något vidare med sitt uppdrag. Det är länge sedan Sverige hade två procents inflation. Mellan augusti förra året och augusti i år steg priserna bara med 0,1 procent enligt SCB.
Ändå vill Stefan Ingves och majoriteten av hans kollegor inte sänka den svenska styr-räntan, som nu är dubbelt så hög som Europeiska centralbankens.
Jag kan inte låta bli att fundera på om det har med utsikten att göra. Riksbanksdirektörernas argument för en stram penningpolitik har varit hushållens skuldsättning, alltså bostadslånen. De anses oroväckande stora.
Det är sant, och antagligen lätt att tänka också i ett lugnt hörn av Stockholms city.
Problemet är bara att de jämförelsevis höga svenska räntorna inte har stoppat utlåningen till allt dyrare bostäder. Det riksbanksdirektörerna däremot har lyckats med är att pressa upp kursen på den svenska kronan.
Det märks kanske inte på Brunkebergstorg, dit varken turister eller världsmarknadspriser hittar. Men det märks ute i den svenska exportindustrin. Vartenda öre som dollarn, yuanen eller euron förlorar mot kronan betyder mindre marginaler och sämre konkurrensmöjligheter.
Och det betyder färre jobb och mindre att skapa välfärd för.
Det borde inte behövas en fabrik utanför fönstret för att inse det.