Inga invandrare i Perssons Björkvik
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-08-03
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Dragspel, björkar, bokbord från ABF. Svensk sommar. Förväntan i luften. Jag stod längst bak, bredvid korvluckan i Björkviks Folkets Park. Framför mig satt grånade veteraner som vred på nackarna och spanade mot ingången. När kommer Göran Persson?
Många har raljerat över den höga medelåldern vid statsministerns sommartal. Själv känner jag stor respekt för dem som byggt upp den svenska välfärden.
Björkvik påminner mig om folkparken i min pappas hemtrakter, vid en liten sjö nära Ångermanälven. Också där de röda träbyggnaderna, ihopsnickrade med frivilliga insatser efter långa arbetsdagar. Slit och glädje tillsammans för att bygga ett bättre samhälle.
Ändå var det något som inte stämde i söndags. Fanns det verkligen inte någon bland de tusen i publiken med tydliga rötter i ett land utanför Europa? Jag gick ett snabbt varv för att kolla. Där satt en tjej med huvudduk. Strax innan Göran Persson gjorde entré körde en mörkhyad kille fram en rullstol närmare talarstolen. Kanske några enstaka till, men inte var det många.
Likadant på pressträffen. Välkända politiska journalister i bänkraderna, Göran Perssons medarbetare längs ena väggen. Inte någon med ett utomeuropeiskt efternamn, såvitt jag vet. Det är fortfarande vardagen i den svenska offentligheten.
Därför borde jag kanske inte ha blivit så överraskad när Göran Persson glömde integrationen bland mandatperiodens viktigaste uppgifter. Det nya Sverige måste slå sig in i den politiska debatten, gång på gång.
Tolv procent av dagens svenskar är födda i ett annat land. Utan invandrare skulle vare sig vården eller kollektivtrafiken fungera. Andra, alltför många, står utanför arbetsmarknaden. ”Fattigdomen har ett etniskt perspektiv som är djupt orättvist”, skrev de tre samarbetspartierna i söndagens DN-artikel.
Jag vill gärna tro att arbetet mot segregation och utanförskap föll bort av misstag i Björkvik. Det råder ingen brist på förslag. Den socialdemokratiska partikongressen i april antog ett bra handlingsprogram. Tuffare tag mot diskriminering. Bättre mottagande av flyktingar. Fler praktikplatser, enklare att värdesätta utländsk utbildning. Offentliga sektorn som föregångare. Integrationsminister Mona Sahlin har drivit debatten framåt, gjort den strukturella rasismen till en politisk fråga.
Men var är pengarna, de konkreta åtgärderna? Varför går det så trögt med de nya jobben? När kommer förslagen om bättre mottagning av flyktingar? Hur ska hårt trängda förorter klara sig när det statliga projektstödet försvunnit?
Göran Persson måste lyfta fram integrationen i nästa regeringsförklaring, men det räcker inte. Hittills har det varit för mycket prat och för lite effektivitet. Söndagens reformlöften på andra områden får inte hindra en ordentlig satsning på integrationen i höstens budgetproposition.
Sverige ser inte längre ut som publiken i Björkvik. Solidariteten borde ändå vara lika stark som när parken byggdes.