Så krossade Merkel tysk socialdemokrati

Huvudmotståndarna i det tyska valet: Angela Merkel och Martin Schulz.

Efter ett par dagar ger jag upp. Jag är i Berlin för att skriva om Europas viktigaste valrörelse och tyvärr visar det sig vara ett omöjligt uppdrag.

Valrörelsen finns inte. En månad innan valet är det redan över. Angela Merkel har vunnit igen.

Utanför Tysklands gränser skakar världen. Polen går med snabba steg mot auktoritärt styre, i Ungern styr halvfascister. Storbritannien är på väg ur EU och i USA muckar Trump kärnvapengräl med Nordkorea på Twitter.

Men det bryr sig inte tyskarna om. De säljer bilar och rullar runt i reallöneökningar. Den tyska ekonomin går lika bra som den svenska. Till skillnad från i Sverige har dock förbundskansler Angela Merkel lyckats få folk att förstå det. 

Hennes valslogan är: ”För ett Tyskland där vi lever gott och lyckligt.”

”För ett Tyskland där vi lever gott och lyckligt”

Med denna innehållslösa kampanj leder hon nu med 12 procentenheter över socialdemokraterna, SPD. Man blir nästan förbannad. Ska politik vara så här?

– Det är en rätt jobbig situation när till och med världens coolaste politiker, som Justin Trudeau, Barack Obama och Macron älskar Merkel. Hur ska partier som mitt kunna profilera sig som modernt?

Frågan ställs halvt på allvar, halvt på skämt av Robert Habeck. Han är tidigare partiledare för de Gröna i delstaten Schleswig-Holstein och ett av partiets framtidsnamn. Men det går dåligt för Tysklands miljöparti, som var mycket större för ett antal år sedan.

Lika illa eller värre är det för tysk socialdemokrati.

Storkoalitionens förbannelse

Martin Schultz sågs ett kort tag som en frälsare, vänsterns hopp. I våras blev han vald till ny ledare för socialdemokraterna, SPD, under extatiska former och med 100 procent av rösterna.

Entusiasmen varade några veckor. Sen sjönk han som en sten i opinionen, SPD tappade den viktigaste delstaten Nordrhein-Westfalen där många tunga industrier finns och 18 av landets 82 miljoner invånare bor. Lägg till det ett par ytterligare förlorade delstatsval till och luften gick ur det socialdemokratiska projektet. Nu ligger partiet på ett väljarstöd på runt 24 procent nationellt.

Den tyska politiken präglas av den stora koalitionen mellan Merkels CDU och SPD. Åtta av de senaste tolv åren har de styrt tillsammans. Det finns inga beslut som Merkel fattat som Martin Schulz kan kritisera med trovärdighet. Hans parti var ju med och tog dem.

Fördelen med koalitionen är att Tyskland är ett land där rasism, populism och hatretorik faktiskt inte står i centrum av den politiska debatten. Detta eftersom inget av de stora partierna öppnar för det. Här finns ingen Anna Kinberg Batra som släppt fördämningarna till hathögern, ingen David Cameron som tvingar fram EU-utträde genom att dra igång en populistisk mardröm till folkomröstning.

Tysklands motsvarighet till Sverigedemokraterna, Alternative for Deutschland (AfD) kommer visserligen vad det verkar att komma in i förbundsdagen, vilket är historiskt. Men de tillåts inte dominera det politiska samtalet. Två år efter att Tyskland på ett år tog emot över en miljon flyktingar och Merkel deklarerade att ”Vi klarar det”, Wir schaffen das, leder CDU stort igen.  

På nedsidan, för socialdemokraterna, finns det faktum att de är fullständigt mosade.

Det beror dock inte bara på Merkels skicklighet. Det är också deras eget fel.

Arvet efter Schröder

Funderar man på tysk socialdemokrati går det inte att komma runt Gerhard Schröder. Han var socialdemokratisk förbundskansler vid millennieskiftet. Det är lätt att glömma idag, men då kallades Tyskland ”Europas sjuke man”, med hög arbetslöshet och en stagnerande ekonomi.

Som svar sjösatte Schröder ”Agenda 2010”. Det var ett stort, på många sätt visionärt, politiskt program. Problemet var att det var nyliberalt snarare än socialdemokratiskt. Sänkta skatter, sänkta pensioner, kraftiga hugg i välfärdssystemen. Och så de så kallade Harz IV-reformerna, med radikala och kraftiga försämringar i arbetslöshetsförsäkringarna.

Schröder talar i tyska parlamentet.

Schröder fick igenom reformerna, men de ledde till hans fall och skapade djupa sår i partiet. Många medlemmar lämnade partiet i protest. Allt färre är med i facket, delvis som en konsekvens av reformerna. Tysk socialdemokrati har aldrig hämtat sig – och sedan 2005 har Merkel regerat landet.

– Schröders regering var den sista reformregeringen Tyskland hade, den sista med någon riktning och vilja. Synd bara att det krossade vänstern, säger Harald Welzer, professor i socialpsykologi och progressiv intellektuell.

Idag är bilden av tysk ekonomi tudelad. Å ena sidan är arbetslösheten låg och tillväxten hög. Å andra sidan lever en allt större del av befolkningen med osäkra anställningar och låga löner. I denna grupp är kvinnor, unga och invandrare kraftigt överrepresenterade.

Reformerna under Schröder är både ett levande trauma för socialdemokraterna och en politisk stoppkloss. Schulz började i våras valrörelsen med att prata om ”gerechtigkeit”, social rättvisa. Men eftersom medelklassen är nöjd och Schulz ändå inte hade något riktigt förändringsprogram så flög det inte.

Nu har Schulz delvis bytt spår och försöker vinna röster genom att kritiserar Merkel för att vara för vek mot Trump, för att inte sköta försvarspolitiken.

Det är verkligen ingen lyckad strategi.

Parti utan framtid

Tysk socialdemokrati har valt ansvar och samarbete framför riktig opposition.

En konsekvens av strategin är att man helt håller på att tappa kontakten med de unga. Under flyktingkrisen gick en slags väckelsevåg genom Tyskland, organisationer startade och människor engagerade sig. Men inte i partipolitiken.   

– Det är inga skillnader mellan Merkels CDU och socialdemokraterna, säger Nora Al-Badri.

Hon är framgångsrik konstnär, ung, progressiv och medgrundare av ett politiskt initiativ, ”Demokrati i rörelse” som just ombildats till parti. Nyligen nåddes målet 100 000 underskrifter och rörelsen domineras av unga, kvinnor och invandrare.

– Vid ett tillfälle hade vi en diskussion om vi i stället skulle gå med i ett parti allihopa och försöka påverka den vägen. Men vi kom överens om att det var meningslöst.

Det har hon tyvärr troligen rätt i.

Mer spännande efter valet

Den stora frågan är inte vad som händer under valrörelsen, utan efter. Inom SPD finns ett stort motstånd mot att fortsätta som den svagare parten i en stor koalition, och om det skulle bli aktuellt väntar dessutom en svår medlemsomröstning i frågan.

Möjligen, säger personer nära partiledningen, skulle SPD kunna övertalas om Merkel tydligare byter fot i Europapolitiken.

Det finns också andra tänkbara scenarion. Merkel kan regera med det högerliberala partiet FDP, som ligger hyfsat till i opinionen. Eller i en så kallad ”Jamaica-koalition” (efter partiernas färger: svart, gult och grönt) med både liberaler och de gröna.

Huvudpersonen själv håller, i vanlig ordning, alla alternativ öppna och vägrar spekulera. Angela Merkel vägrar över huvud taget att nämna Schulz vid namn, som om det vore under hennes värdighet.

Som sagt, det är ingen riktigt valrörelse.

Ett ensamt träd

Till slut tröttnar jag på att prata med tänkare och tyckare i Berlin som säger att inget kommer att hända. I stället går jag till Nationalgalleriet för att titta på Caspar David Friedrichs berömda målning ”Det ensamma trädet”. Det är en gammal ek, lite skabbig i toppen men frodig i det nedre grenverket. I skuggan av morgonljuset under trädet sitter en fåraherde med sin flock och vilar. Vid horisonten syns Alperna.

Caspar David Friedrichs målning ”Der einsame Baum”.

Kanske är detta den bästa bilden av denna icke-valrörelse. Tyskarna som nöjda får i ett pastoralt landskap där Angela Merkel är fåraherden. Eller möjligen eken, den gamla symbolen för Tyskland. Och där vid horisonten, bortom Alperna, får det mullra hur mycket det vill utan att det stör idyllen.

Friedrichs tavla är målad 1822. Ett par decennier senare var lugnet över för fårskocken och de första revolutionsvågorna svepte över Tyskland och resten av kontinenten.

Hur var det Merkels valslogan lät igen? ”För ett Tyskland där vi lever gott och lyckligt.”

Nu ja, tänker jag.