Sahlin mellan Per Albin och Cuba café
”Det tunga partidistriktet kunde pricka av sin kravlista”
3 maj 2009. MALMÖ. Jag möter Per Albin när jag är på väg till Mona Sahlins 1 maj- tal. Den gamle Malmö-patriarken och samhällsbyggaren står staty några hundra meter från talarstolen i Folkets park. En skorpa fågelskit täcker hans kala hjässa. Per Albin sneglar försiktigt mot Debaser, uteservering och rockklubb, och mot Cuba café. Platser för dygnslånga fester, vila och ständig trängsel.
I min barndom vandrade en olycklig björn runt i parkens grotta tills han mumsade i sig en besökare. Numera fylls parken av kängurus och jättesköldpaddor. Jag letar inte sentimental nostalgi utan efter det som den franske historikern Pierre Nora kallat ”platsens historia”. Den gamla folkparken doftar ännu av den malmöitiska arbetarklassens 1-majfrukostar, syrenbersåerna från Bo Widerbergs filmer, den mjukt harmoniska storbandsjazzen från Harry Arnold och Quincy Jones och så alla dessa 1 maj-tal. Parken har växlat över i det mångkulturella. Från grannen Möllevångstorget strömmar folket från Hanini Kött, Bagdad Import och Iransk mat till nöjesparken. Några dagar före Sahlins tal fylldes mötesplatsen av ”Malmös unga turkar”. Fest, mat och sång av Sibel.
Hennes tilltal når alla
Mona Sahlin är troligen den enda svenska politiker som har ett tilltal som når både Per Albin-tillbakablickarna och folket från Lindängen, Bellevuegården och Herrgården. Och för den delen också Queer-aktivister. I hennes sensationellt stora publik fladdrade regnbågsfanor bredvid de röda fackliga. Den äldre högtidsklädda socialdemokratiska generationen stod eller satt granne med unga barnfamiljer, palestinska tjejer, irakier och västindier.
Det tunga skånska partidistriktet, en gång ängsligt lojalt numera socialdemokratins vänsterfäste, kunde pricka av sin kravlista: höjd a -kassa, återställd civiliserad sjukförsäkring, många miljarder till skola och vård, befrielse av det sociala bostadsbyggandet. Veteranerna ska slippa straffskatt på sina pensioner. Den inskränkt kamerale kan undra över finansieringen. Första maj är annars en dag för idéer och politisk vilja inte för budgetteknik. Och skulle någon insistera, så lovar Sahlin lyckligtvis att skatterna kan höjas och omfördelas enligt principen: ta mer från de redan mätta.
Sahlin har självförtroende nog att leka med sin trovärdighet som feminist: ”Det finns inget glastak för kvinnor; det finns ett tak av maktens män”. Den mansklumpen rymmer också en handfull arbetarreaktionära fackliga ombudsmän. Hon kan sopa bort främlingsfientlighet med en enda mening: aldrig någonsin eller någonstans något beroende av Sverigedemokraterna. Den alliansen får borgerligheten kanske lita till.
Djupt obildad
En elitistisk, ibland gubbsexistisk, reflektion brukar vara att Sahlin är djupt obildad, oförmögen att förstå den liberala nationalekonomins grundprinciper. Bristen på läsning delar hon med landets statsminister, en kall och skicklig maktspelare utan tyngande intellektuellt eller ideologiskt bagage. Hans teknokratiske finansminister, med stab, bar med sig en eller två huvudtankar för ekonomisk teori: öka arbetskraftsutbudet genom att skära sönder trygghetssystemen och bevara finansiell stabilitet. Nu ligger dessa små idéer i ruiner och Anders Borg och hans skånske professor har övergått från att analysera ekonomi till att spå väder, hjälplösa inför den växande sociala krisen.
Klassamhällets sergeant
På vägen från Folkets Park påminner jag mig att Sahlins starkaste och mest applåderade avsnitt var attacken mot att regeringen vill institutionalisera skolsegregationen. Jag passerade Monbijou-skolan, en gång fortsättningsskola för de som skickats iväg efter sju år i folkskola. ”Handens folk” skulle skolminister Björklund säga om dem. Björklund, klassamhällets sergeant, vill återupprätta den sortens sortering. Ingen teoretisk utbildning eller grundläggande allmänbildning åt yrkesskolorna, slut på utbildningens medborgartanke.
Vid besök i Malmö brukar jag lämna äldsta barnbarnet på Monbijouskolan, nu öppen och mångkulturell, ett litet universum av Malmö. Med tiden ska Björklund låta skingra skolbarnen: ”andens folk” och ”handens”. Monbijouskolan återgår till det gamla; platsens historia svartnar.