Nu har statsminister Reinfeldt tappat masken
Statsminister Fredrik Reinfeldt gjorde en rätt slät och undanglidande figur i SVT:s utfrågning. Det kan ha berott utfrågarna. Det var inte mycket gullande, som tidigare med till exempel Göran Hägglund.
Reinfeldt hade klara problem med Anna Hedenmos och Mats Knutsons ofta raka och välriktade frågor. Det var svajigt i svaren angående skattesänkningarnas finansiering, klimatet och utanförskapet. Men klart är att Reinfeldt tänker regera med Sverigedemokraternas stöd om mandaten efter valet skulle utfalla så.
A-kassan och sjukförsäkringssystemet har dränerats på 34 miljarder av alliansen. Reinfeldt orkade inte ta det politiska ansvaret för de svåra konsekvenser som detta fått för tusentals sjuka och utförsäkrade. Han skyllde ifrån sig. ”Reformer bärs av myndigheter...” Det var svagt och fegt och någonstans där dog också statsministerns leende.
Han tämjer sig, Reinfeldt, håller en pockande hetsighet i schack. Så ser det ofta ut. Det är som med hans mission, ett ansträngt lugn kring ett dramatiskt samhällsskifte. Men i går kunde han inte riktigt hålla masken.
För det är ju så det är. Bakom all sifferexercis, alla staplar och jämförelser av reformutrymmen, finns en tydlig moderat vilja och politisk färdriktning: en nedbantning av välfärden som vi varit vana att uppfatta den.
Reinfeldt har fått en chans att ”överge den generella välfärdspolitiken” som han drömde om i sin bok ”Det sovande folket” redan för 17 år sedan. Där satte han gränsen vid den rena svälten, ”men i övrigt skall inga standardkrav skattefinaniseras”.
Det öppet råa klassföraktet står numera Centern för med sin valreklam i tv. Reinfeldt uttrycker sig inte längre lika hårt som han gjorde 1993. En kärna av välfärd ska till och med skyddas. Men generell är den inte, om med det också menas socialförsäkringssystemen. De står i vägen för alliansens arbetslinje.
Så någon likhet mellan blocken råder i verklig mening inte, även om det kan låta så när utspel ställs mot utspel i vissa sakfrågor och när tabeller summeras.
Medier och andra uttolkare kan påstå att det är svårt att skilja alternativen åt och de kan säga att det saknas ideologier. Det gjorde Timbros Maria Rankka och Akademikerförbundets samhällspolitiska chef Ursula Berge när Reinfeldt och Mona Sahlin möttes i Aktuellt i onsdags. Men det är knappast sant. Inte ens de upphetsade och stundtals förvirrande turerna kring skattehöjningar och sänkningar kan dölja att åskådningarna, människosynen och föreställningarna om en god samhällsordning drar åt olika håll.
Moderaternas, och alliansens, väg är klart utstakad. Den följer deras arbetslinje: försämringar i a-kassan, en hårt åtsnörd sjukförsäkring, långa köer till låglönejobb.
På ytterligare fyra år skulle de hinna långt längs den vägen. ”Vi är ett parti i rörelse”, sa Reinfeldt.