Finns goda skäl att utveckla ett federalt Europa

Att högern vill begränsa demokratins inflytande över ekonomin är naturligt

Anders Lindberg

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

helskärm

Slagfältet i Verdun i nordöstra Frankrike är en av Europas magiska platser. Från västfronten intet nytt. För 103 år sedan stod ett av världshistoriens blodigaste slag här, i skyttegravar och skogar kring de franska försvarsforten Douaumont och Vaux.

Naturen har fortfarande inte återhämtat sig utan känns gropig och förvriden. Själva vindens sus i träden, ljuset och dofterna är annorlunda. 800 000 soldater stupade, skadades eller försvann under striderna och raderna av vita kort saknar slut.

Vid Douaumont har ett så kallat "ossarium" rests, ett benhus för kvarlevorna av 130 000 namnlösa stupade. Det motsvarar hela befolkningen i Västerås.

Verdun är på många sätt Europeiska unionens vagga. Första världskrigets miljoner döda, andra världskrigets industriella folkmord och förödda städer får aldrig återupprepas. Aldrig mera krig – aldrig mera Auschwitz.

Viktigaste valet – bleka kandidater

Den 26 maj är det EU-val i ett helt annat Europa än det som reste sig ur ruinerna. Krig mellan medlemsstaterna är otänkbart, mänskliga rättigheter och rättstatens principer respekteras i nästan hela unionen. Tillsammans med USA och Kina är EU en av de viktigaste aktörerna i världsekonomin och vi är världens största handelsblock och största givare av bistånd. Vårt välstånd och vår frihet är en avlägsen dröm för människor i nästan hela världen och stater i Östeuropa och på västra Balkan står på kö för medlemskap.

Dagens Europa, med öppna gränser, handel och försoning mellan gamla ärkefiender står också modell för hur andra regioner i världen skulle kunna organisera sig. Länder i Afrika, Latinamerika och Asien har tagit intryck och försöker bygga motsvarande regionala organisationer. Men EU har kommit längst med sin balans mellan överstatliga institutioner som EU-kommissionen och Europaparlamentet och medlemsstaterna som har den verkliga makten.

I dag har mycket av det gemensamma kommit i vanrykte. Inrikespolitiska problem skylls gärna på "Bryssel" och i Ungern framställer den nationalkonservative premiärministern Viktor Orbán i princip EU med en ockupationsmakt i nivå med Sovjetunionen. Även i det rika Nordeuropa är människor i regel ganska skeptiska. Att vara solidarisk med länder i Sydeuropa är dyrt och någon större "Europakänsla" är svår att hitta. Många svenskar tänker nog bondförnuftigt att det är ännu längre till Bryssel än till Stockholm i stället. Helst vill man slippa direktiv uppifrån.

Detta märks i hur partierna tänker inför EU-valet i vår, en negativ ton genomsyrar utspelen. Trots att det beskrivs som det viktigaste Europavalet någonsin har både socialdemokrater och moderater valt toppkandidater med de tyngsta uppdragen bakom sig och som saknar tidigare erfarenhet från Europaparlamentet.

Omöjligt lösa på nationell väg

Inom S fick den erfarne och erkänt kompetente Europaparlamentarikern Jytte Guteland finna sig omsprungen av före detta migrationsministern Helene Fritzon. Förutom Guteland fortsätter ingen av de fem nuvarande S-parlamentarikerna.

Moderaterna har gått ännu längre och petar hela sin grupp. Listan toppas av tidigare partisekreteraren Tomas Tobé, en utmärkt person, men det kommer att ta år innan han lär sig hitta i Brysselkorridorerna.

Även Miljöpartiet petar ner sina två nuvarande parlamentariker Jakop Dalunde och Bodil Valero till förmån för Alice Bah Kuhnke och klimataktivisten Pär Holmgren. Det främsta europapartiet

Liberalernas genomklappning ska vi inte prata om. Men som partiernas listor ser ut kommer Sveriges grupp efter valet vara unikt oerfaren.

De svenska partierna ser ut att läsa Europas politiska karta fel. Europaparlamentet är EU:s enda direktvalda institution och har till skillnad från EU-kommissionen och ministerrådet ett mandat direkt från Europas invånare. Därmed har parlamentet en oöverträffad demokratisk legitimitet.

Att prata om ett federalt Europa med mer av överstatlighet har varit politiskt självmord i Sverige ända sedan ja-sidan förlorade folkomröstningen om euron 2003. Men i verkligheten är det en helt nödvändig utveckling. EU är klämt mellan ett fientligt Ryssland, ett växande Kina och en nationalistisk Donald Trump. Om vi inte vill att supermakterna ska styra och ställa i Europa måste vi samarbeta.

Stora framtidsutmaningar som klimatfrågan eller flyktingkrisen är omöjliga att lösa på nationell nivå. I takt med att både den verkliga och den politiska temperaturen stiger i omvärlden behöver vi på djupet inse att vi behöver varandra.

Nationalstatens funktion i europeisk politik är mer och mer som bärare av nostalgi och symboler, all verklig makt kräver samarbete med andra. Och det kräver i sin tur kompromisser, gemensamma institutioner och folklig förankring.

Rädda för väljarna

Politikerna vet detta, men vågar inte ta debatten eftersom de är rädda för väljarna. Resultatet är att allt för stor del av den verkliga makten i EU ligger i händerna på tjänstemän och diplomater som förhandlar i rökfyllda rum utan insyn. EU:s verkliga demokratiska underskott är att det direktvalda Europaparlamentet har för lite makt - inte för mycket.

Det ironiska är att nationalstaten gör comeback i debatten ungefär samtidigt som den visar sig i princip oduglig på att hantera de verkliga problem Europas befolkning står inför. Flyktingkrisen var ju till stor del en konsekvens av att Europas enighet bröt samman, ändå får EU skulden i högerpopulisternas retorik. I dag är ekonomin global, arbetsmarknaden europeisk men politiken till stor del nationell. Därmed styr kapitalet politiken i stället för tvärtom.

Att högern vill begränsa demokratins inflytande över ekonomin är naturligt. Likaså att nationalister helst inte vill samarbeta med folk från andra länder.

Men för vänstern borde strategin vara given.

• Vill du ha våra texter direkt i ditt flöde? Klicka här och gilla Aftonbladet Ledare på Facebook!