Kraftmätning väntar för EU

I helgen har EU:s ledare sytt ihop en ny så kallad krismekanism. Den ska stötta upp, eller snarare ge nytt liv åt, den gamla stabilitetspakten. En kortsiktig räddning kan den nya pakten ses som. Men på längre sikt kan den till synes eviga ekonomiska saneringspolitiken i konstruktionen tvärtom leda till nya skarpa motsättningar.

Förra veckans omfattande demonstrationer i Grekland var inte den sista närkampen mellan marknad och folklig vrede. Och det är knappast kritiken av korruptionen, av de ineffektiva offentliga institutionerna eller av att en tidigare regering bluffade in landet i EMU, som grekerna vänder sig mot.

Frustrationen och vreden riktas mot de åtgärder som i marknadens namn ska leda till bland annat lönestopp, ­färre jobb och pensionsnedskrivningar. Åtgärder som i mediekommentarer och långivande länders uttalanden framstår som både nyttiga och rättvisa, men som i flertalets grekers ögon utgör en attack på de välfärdssystem som byggts upp under de dryga 35 år som gått ­sedan juntans fall.

Det gör inte saken bättre för grekerna att de i praktiken sätts under internationellt förmyndarskap. Eller att de får höra att sanktionerna ska skärpas vid minsta tecken på olydnad mot den ålagda åtstramningen.

När premiärminister Giorgos ­Papandreou säger att ”Greklands lösning finns i det här programmet, i dessa förändringar och minskningen av de offentliga utgifterna” läser de in ”handlingskraft” för att blidka marknaden, den marknad som just nu gör sitt bästa för att spekulera sönder ­flera av Europas ekonomier. Valutafondens kontroller och funktion består i marknadsanpassning av hjälpmottagande länders politik, även i de fall det är marknadskrafter som misslyckats och kanske till och med direkt orsakat problemen.

Och om man får tro olyckskorparna – att Spanien, Portugal, Irland ­också ska drabbas av den grekiska sjukan – tycks Valutafondens operationer vara på väg att bli ett mönster i Europa.

En ekonomisk ordning med stadigt växande underskott och skuldsättning går inte att försvara. Men kritiken mot en marknad som uteslutande kräver ­politik för billigare arbetskraft, sänkta löner och krympande välfärd år förståelig.

Kampen mellan marknad och medborgare pågår.

Följ ämnen i artikeln