”För mig har Storgatan i Luleå aldrig varit särskilt farlig”
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-02-13
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Storgatan i Luleå är Norrlands farligaste gata. Där sker flest misshandelsfall om året. ”Är du man, mellan 20 och 35 och mer berusad än du borde vara? Är klockan mellan midnatt och 04.00 natten till lördag eller söndag? Då är det en bra idé att undvika Storgatan i Luleå”, skriver Norrbottens-Kuriren.
För mig har Storgatan i Luleå aldrig varit särskilt farlig, snarare ömsom taggig, ömsom varm. Där har jag köpt mina tonårskläder, spanat på killar, lite senare kryssat mellan uteställena (riktigt 18 var jag kanske inte när jag började gå ut). Det har hänt en del med Storgatan sedan jag flyttade från Luleå, nya shoppingcenter och fik och krogar, men vid övergångsstället Smedjegatan/Storgatan har jag alltid samma känsla när jag stannar för rött.
Känslan att det här är min hemstad, här finns min historia. Det blåser från alla håll, stan är byggd så att snålblåsten från södra och norra hamnen möts mitt på Storgatan. I den kraftiga vinden känns det lite som det kändes att vara fjorton, jag trivdes inte riktigt, kände mig inte riktigt säker, ville framåt och bortåt och ut. Fast jag vet ju att jag snart är framme på fiket Mat och prat, där jag ska dricka kaffe med Elisa och Ann eller mamma och pappa. Då blir jag varm igen, precis som de gjorde mig varm när jag var liten och ganska osäker.
Det finns så många Storgator i Sverige, de kanske inte alltid heter så, men de är sprängfyllda med minnen hos alla som de varit livets första gata för. Nästan alla mina kompisar har sett Maria Bloms underbara debutfilm ”Masjävlar”. De som lämnat sin hemstad för Stockholm pratar fortfarande om samma scen. Den när huvudpersonen Mia, som motvilligt kommit hem till Rättvik en helg, går in på blomsteraffären.
Där möter hon en tjej som hon för sitt liv inte kan minnas, men som säger sig vara en gammal klasskompis syster. Mia vet inte vart hon ska ta vägen, barndomen kryper inpå och hon vill egentligen bara komma bort, men hon förstår att hon måste minnas, måste vara trevlig, för att inte bli stämplad som snobben från Stockholm. Rättvikstjejen slåss naturligtvis med snarlika demoner, hon måste också visa att hon är någon annan och mer lyckad nu när hon blivit vuxen.
I hennes huvud far tankarna: Jaha ja, i Stockholm kan man ju också bo. Har du något bra jobb då? Jaha ja, det har ju inte jag. Men jag har min man och mina barn. Och det har inte du.
Jag tillbringar jularna i Luleå. På juldagen är det hemvändarkväll och fest. Varenda gammal kille och kompis och plågoande kan siktas i barerna på Cleo. Det är underbart och förskräckligt på samma gång: alla är samma som förut men ändå helt nya. Folk som jag förut inte kunde stå ut med visar sig vara kloka och roliga, eller tvärtom. För varje juldagsfest blir jag mer och mer övertygad om att vi är lika ängsliga allihop, lika angelägna om att bli sedda för de vi vill vara, inte för de vi sågs som på fotona i den sönderkluddade skolkatalogen.
Det gör det lättare att stå ut med spelet, lättare att spänna av och fnissa lite över spektaklet. Framför spegeln inne på tjejtoan funderar jag, om jag inte redan har druckit för många drinkar, på om jag skulle kunna tänka mig att flytta hem igen.
Kanske. Om jag bestämde mig för det skulle det inte ha så mycket med jobb och bostad och kulturliv att göra som med känslan att vara hemma, att känna sig trygg.
Det där med inflyttning, hur unga kan lockas tillbaka till hemstaden, som kommunpolitiker brukar fundera över, beror nog mer på hur stan behandlade en när man var fjortis än på om den kan fixa dagis åt ens barn om man blir mamma.