Splittringen i EU hotar säkerheten
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-05-19
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Regeringen är på väg att ge upp om EU-försvaret. Sverige krävde inte någon strykning av texten om att EU ska utveckla ett gemensamt försvar när förhandlingarna om grundlagen återstartade i måndags och tisdags.
Det är ännu ett steg i en snabb säkerhetspolitisk omsvängning. I höstas enades de stora EU-länderna om att medlemsstaterna ska hjälpa varandra mot militära angrepp. Regeringen tvingades i all hast förhandla fram ett vagt formulerat undantag tillsammans med övriga alliansfria länder.
Sedan kom förslaget om välbeväpnade stridsgrupper inom EU. Nu tycks formuleringen om det gemensamma försvaret bli en del av den nya grundlagen, trots att Göran Persson tidigare kritiserat förslaget.
Försvarsmakten är snabb att dra slutsatser av det tätare samarbetet. Kraven ökar på att vi ställer upp utomlands, heter det. Då går det inte att spara på försvaret.
Det är betydligt tystare om hur EU:s militära samarbete påverkar säkerheten här hemma. Vi knyts närmare till länder med en helt annan utrikespolitik.
”Sverige och Storbritannien har drivit på i samma riktning för att utveckla EU:s säkerhets- och försvarspolitik”, skrev utrikesminister Laila Freivalds och hennes brittiske kollega Jack Straw för en månad sedan på DN Debatt.
Historieskrivningen får en att hisna.
London och Stockholm har haft helt olika syn på EU och folkrätten. Medan Sverige drivit kravet på FN-mandat för militär våldsanvändning har britterna krävt handlingsfrihet. EU-styrkorna ska kunna agera även utan beslut i säkerhetsrådet.
Det är ingen akademisk fråga. Det visar inte minst Irak, där EU-medlemmen Storbritannien bröt mot FN-stadgan och gick i krig tillsammans med USA.
Nu ska EU-länderna lova att försvara varandra mot yttre angrepp. Däremot finns det ingen gemensam syn på hur de själva får använda militärt våld. Den säkerhetsstrategi som EU tagit fram är avsiktligt luddig om behovet av FN-mandat. ”Vi hade velat att säkerhetsstrategin skulle vara entydig i den fråga som står under sådan debatt i dag”, kommenterar Finlands utrikesminister Erkki Tuomioja.
Otydligheten innebär att enskilda länder inom EU kan starta krig trots att andra medlemsstater är emot.
Däremot påverkas vi alla av risken för motattacker och löftet att försvara varandra. Det är ohållbart.
På område efter område varnar myndigheterna för Sveriges dåliga krisberedskap. Stockholm klarar inte sjukvården vid ett bombdåd som det i Madrid. Vårdcentralerna är dåligt förberedda för nya smittsamma sjukdomar.
Den union vi tillhör förtätar sitt militära samarbete, men Sverige klarar inte skyddet på hemmaplan. Det är bra att försvarsberedningen arbetar med en nationell strategi mot nya hot, men det räcker inte.
Regeringen måste säga nej till planerna för EU-försvaret.