Mer melankoli än kristen passion

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-04-12

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Maktlöshet och depression – vår tid viktigaste känslor

LO:s ordförande Wanja Lundby-Welin fick – som ett slags modern Jesus­figur – ta på sig mänsklighetens synder.

12 april 2009. En smula distanserad till kyrkorummet och påskens vackra passionsberättelse om Jesus, försjunker jag i boken ”Melankoliska rum”. En helt ny text om ångest, leda och sårbarhet i förfluten tid och nutid, skriven av Karin Johannisson, spränglärd idéhistoriker.

Hon stiger ner i mentalitetens historia för att ringa in det tillstånd som kal­las melankoli och som sannolikt sammanfattar vår egen tid obehagligt tydligt: förlust av mening, främlingskap, maktlöshet. Helt enkelt det senkapitalistiska samhällets grundstämning.

Melankolin, den svarta gallan, kopplades en gång samman med förhållandet till mat och ätande. Som vår tids mat- och bantningsrecept. Melankolikern skulle avstå från fet och hårt stekt mat. Hare var särskilt skadlig att äta; det skapade vidriga drömmar. Den själssjuke borde hålla sig till exklusiv diet som hummer och fågel.

Byron ville bli genomskinlig

Den romantiske gestalten avskydde följaktligen det feta, förknippat med dumhet och tröghet. Lord Byron livnärde sig i dagar på kex och vatten, då och då ättika. Han drömde om att bli genomskinlig. Franz Kafka ville göra sig oberoende av mat. Jag är tunnast av alla människor, sa han och fann en citronskiva storslaget näringsrik. Virginia Wolf underkastade sig en askes lik vår tids anorexia. Friedrich Nietzsche nöjde sig med en kvarts tesked köttbuljong, ett par smörgåsar, några nötter och äpplen. Dietens räckvidd omfattade två hundra veckor.

Melankolin skulle betvingas med svält och skrivande. Kanske kan man tänka sig en söndagsbilaga på temat: Bli berömd, banta med Nietzsche och Byron. Ingressen är redan skriven, av en 1700-talsläkare: ”Håll dig tunn som en råtta med svälten i ansiktet och mentalt lika skarp som en rakkniv.”

Melankolin, ibland en självömkande pose från tidiga generationers manliga elit, har i vår tid skrivits om och brutaliserats till diagnosen ”depression”. I den får såväl kvinnor som arbetarklass plats, annars exkluderade från den stundtals upphöjda patriarkala melankolin.

Karin Johannisson närmar sig varsamt vår egen tid där ”marknadssamhället sluter sig om jaget som en bur”. Vi tycks leva i ”anomins tidsålder”, en tid präglad av vilsenhet och av obestämd aggression, ibland riktad mot det egna jaget, ibland mot andra eller samhället.

Anomi-begreppet, skapat under 1800-talet, blev brutalt tydligt efter börskraschen på Wall Street i oktober 1929. Glappet blev outhärdligt stort mellan samhälleligt hyllade mål som framgång, karriär och pengar och samhällets oförmåga att låta mer än ett fåtal förverkliga dessa mål.

Mönstret upprepas i vår tids akuta kapitalistiska kris. Medborgarna ser ett samhälle som glider isär och därmed också bryter sönder det sociala skal som skyddar och omsluter det fysiska jaget. Ur dessa förluster skapas vår tids sociala melankoli. Den följer också som en reaktion på vår tids råa marknadsekonomi med dess måttlösa förväntningar och krav på människor att vara gränslöst anpassningsbara. Den häftigt stigande depressionskurvan från 1990-talets mitt kan tolkas som bekräftelse på vår tids vilsenhet, resonerar Johannisson.

Hon gör synlig vår tids nyckelkänsla: en vag maktlöshet i kombination med högt ansvar för den egna lyckan. Inflation i det personliga ansvaret skapar allt högre krav på bekräftelse och jakten efter den leder till utmattning och besvikelse.

Vinnare och förlorare

Den hårda kampen för att förverkliga sitt livsprojekt alstrar ett samhälle av vinnare och förlorare. Och de som slås ut tvingas skuldbelägga sig själva. Ett budskap starkt underblåst av vår nuvarande regering.

Karin Johannisson beskriver hur vår tids melankoli ”medikaliserats”. Socialt främlingskap och inre konflikt har ersatts av föreställningen om den depressiva personligheten. Melankolin i den moderna formen handlar om en mänsklig tomhet, som möts med försök till extrem anpassning och utplåning av det egna jaget. ”Frånvaron av uppror är slående”, skriver Johannisson.

Undantaget skulle väl vara det mot Wanja Lundby-Wedin. Hon fick i god tid före påsk ta på sig mänsklighetens synder.

Följ ämnen i artikeln