Ner i skyttegraven – kriget fortsätter
17 JANUARI 2010. Vänsterns eviga strid
”Krig” skrek en rubrik på oberoende vänstertidskriften Arenas hemsida. Arena-redaktören hade läst en krigsförklaring, proklamerad på Aftonbladets kultursida. Hotet om väpnad kamp var utfärdat av de båda vänsterskribenterna Dan Josefsson och Daniel Suhonen. De ville gripa till vapen mot Arenas högerdeviation. Olyckligtvis krävde de båda skribenterna truppförstärkning från LO-förbund. Dessa borde upphöra med stödannonser i Arena. Fienden ska helt enkelt strypas hur än det stora ideologiska slaget slutar.
Krigsmetaforiken laddar bokstavligen den här eviga vänsterstriden. Arenas förre chefredaktör Magnus Linton hör mainstreamvänsterns stöveltramp. För egen del kan jag bara komma på att vänsteravhopparen Nils Flyg och hans lilla sekt kände sig hemma i och bekväma med marschkängor på. Flyg var inte direkt mainstream.
Linton finner arbetarklassens här obildad, rentav obildbar. Huvudfienden Josefsson, däremot, klappas på huvudet: en skojig figur som dessvärre förläst sig på Terry Eageltons kritik av postmodernismen. Eagelton, en av vår tids ledande litteraturvetare, dessutom en kritiskt tänkande marxist, förvandlas av (den obildade?) Linton till teolog, på sin höjd kapabel att hjälpa Josefsson/Suhonen att lägga ett primitivt raster över sin text. Arena tillsammans med två andra tidskrifter är ensamma om att uttrycka intressanta tankar, skriver Linton och blir till ett levande exempel på Fredric Jamesons tes, att postmodernister kännetecknas av att de förvandlar parodin till sjuka skämt. Eagelton fäster sig vid postmodernisternas historiska obildning. Ett givande perspektiv: den dagsaktuella striden mellan Arena och socialdemokratins vänster är nämligen en nyttig repetition av mer än hundra år gamla konflikter inom svensk socialism (för den delen också inom den internationella).
August Palm dundrade som Josefsson/Suhonen mot intelligensarna, förrädare av arbetarklassen. En attack mot de förborgerligade överklassarna Hjalmar Branting och Fredrik Sterky.
Hinke Bergegren stod som Arena för fri kärlek. Mot honom mobiliserades massiv patriarkalisk socialdemokrati. Palm kämpade som Linton för största möjliga drogliberalism (brännvin på den tiden, inte kokain). Rörelseasketer krävde absolutism.
Gör vänstern till ett öppet hus och bjud in liberalerna, sa Branting. Borgerligheten är en enda reaktionär massa, svarade Z Höglund och hans kamrater beslutade sig för att öppna eget parti. Samma hårda strider, taktiska och principiella, rasade om förhållandet till Gud, konungens hus och till Marx och alla hans lärjungar.
Den svenska vänstern har lyckligtvis aldrig, som dumliberaler påstår, marscherat i enhetliga, disciplinerade led, inte heller trampat fram i stövlar. Pacifism och antimilitarism har starka rötter.
En gång i tiden höll den breda vänstern en mängd tidningar och tidskrifter, oupphörligen i glad kamp mot varandra. Social-Demokraten mot Arbetet. Fram mot Stormklockan och Brand mot alla andra. Konflikterna stördes av censorer, arbetarpressens kontrahentförsamling, fackets män. De ropade på disciplin i ordval och måttfullhet i åsikter. Därmed skickades August Palm ut ur sitt rangliga tidningshus och Axel Danielsson deporterades till södern. Jag antar att Josefsson/Suhonen inte önskar den eländiga traditionen tillbaka.
Vänstern måste ha utrymme för såväl en klassmedveten, rentav klassentimental, riktning som en liberal och kulturanarkistisk. Utan ekonomisk och social radikalism sjunker socialismen under jorden. Hela Europa står som exempelsamling på Josefssons/Suhonens tes.
Till klasskonflikterna hör, tydligare än någonsin, motsättningar som gäller kön, regional tillhörighet, fri- och rättigheter och etnicitet. Utan de perspektiven kliver vänstern ur samtiden. Arena påminner, ofta, om dessa delvis nya perspektiv. Kanske behövs ett kallt krig för att göra de båda stridandes perspektiv synliga. Slutsatsen är självklar: En fredskonferens bör inkallas.