M:s problem inte bara det förkrympta hjärtat
Snart kan blå laget ha två kandidater till statsminister
Har ni läst Moderaternas eftervalsanalys som kom i veckan?
Om inte så gör det.
Här kan ni läsa hela.
De begick även en debattartikel man kan läsa här.
Kärnan är egentligen följande: Moderaterna vann valet tack vare sin stora hjärna, men förlorade det samtidigt eftersom de inte har något hjärta.
Problemet är att de inte kan berätta om sin briljanta politik på ett känslomässigt tilltalande sätt.
Det är en magnifik självbild för ett parti som 2010 hade över 30 procent, nu under 20 och har blivit tredje största parti.
"Målet för Moderaternas partistyrelse har varit att bilda regering, inte att maximera Moderaternas väljarstöd."
Det var alltså Moderaternas avsikt att inte bli näst största parti.
Just sånt här gör att jag älskar valanalyser, kombinationen av budskapet att ledningen har gjort allt rätt och siffror som visar motsatsen.
Självklart hade Moderaterna planerat att bli mindre än SD – check i den boxen. Självklart hade man planerat att förlora i tre av tre storstäder och Stockholmsregionen – check i den boxen också. Och självklart beror den lilla, lilla valförlust man trots allt upplevde på... kommunikation.
"Moderaterna behöver inte bara utveckla politiken utan även sättet på vilket politiken förmedlas. Att tala från hjärtat när verkligheten och politiken beskrivs."
Vi testar.
Hur talar man "från hjärtat" om elstöd (i god tid innan jul), drivmedelspriser vid pump (minus tio kronor), amorteringskrav för bolån (slopas), ISK-skatt (också slopas) och Nato (snabbspår när man slapp Amineh Kakabaveh)?
Hm...
Jag är inte helt säker på att det bara är hjärta som saknas här.
Just bilden av att högern står för intellektet medan vänstern för känslorna är en gammal borgerlig analys av politik.
"Den som inte är röd som ung har inget hjärta. Den som inte är blå när han är gammal har ingen hjärna”, ska Winston Churchill ha sagt.
Det sa han nog inte, han var klassiskt skolad och enligt antikens ideal för god retorik är dubbla negationer en no-go-zon. Men det uttrycker ungefär samma tankegång som Moderaternas valanalys.
Jag skulle vilja påstå att Sverige är ett utmärkt exempel på att det förhåller sig precis tvärtom.
Om Moderaterna är så oerhört begåvade, hur kommer det sig att de förlorat nästan alla val sedan den allmänna rösträtten infördes?
Dessutom: Moderaterna och även Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, bedrev sin valkampanj på rädsla som är en känsla.
Inte på reformer.
Högern valde bort ekonomi, arbetslöshet, infrastruktur, bostadspolitik, sjukvård och skola för att istället fokusera på två frågor: invandrare och brott. I båda dessa frågor har Moderaterna påfallande lite politik, de som hade politiska idéer var Sverigedemokraterna vilket också syns i valresultatet.
Socialdemokraterna presenterade istället en massa policyrapporter och ett valmanifest ingen längre kommer ihåg. Sakpolitik, sakpolitik, sakpolitik.
Men Moderaterna drev alltså en rakt av känslobaserad kampanj i valet byggd på kontrasten: ordning mot oordning.
Blev det då "ordning" efter valet?
Nix. Och om trenderna ger någon vägledning ser det faktiskt ganska avlägset ut.
Räntan har stuckit upp i det blå tillsammans med matpriserna.
Ekonomin är på väg in i en recession.
Elstödet ser ut som en bilkrasch i slow motion.
Nato-processen är inte direkt ett exempel på stor statskonst.
Och skjutningarna ökar.
Dilemmat med den politiska kontrasten ordning mot oordning är just detta. Vill du framställa dig som en stark man kan du inte misslyckas hela tiden. Detta var uppenbart redan före valet. Och här finns sannolikt förklaringen till valresultatet.
Jimmie Åkesson vann valet, Ulf Kristersson förlorade det. Just på att Åkesson framstod som bättre än Kristersson på att leverera vad högersidan hade lovat.
Han var originalet. Han såg förberedd ut. Han uppträder som en ledare för det stora mitten-högerpartiet. Och efter valet har samma utveckling bara fortsatt.
Jag har en spaning här. Jag tror Jimmie Åkesson kan ta hem spelet om väljarna till höger och att vi vid nästa val inte har en självklar statsminister i det blå laget utan två tänkbara.
Ulf Kristersson håller redan på att regera sönder sig medan Jimmie Åkesson gömmer sig i skuggorna.
Jag tror det kan visa sig vara en framgångsrik strategi. Moderaterna är för upptagna med att krishantera sig själva för att inse faran.
Moderaternas rubrik på sin debattartikel är ”Skiljelinjen mellan S och SD riskerar att bli den viktigaste”.
Möjligen borde de ta hjälp av sin stora hjärna och fundera över om inte den skiljelinje de verkligen behöver oroa sig för ligger på betydligt närmare håll.
***
Texten är en omarbetad version av Anders Lindbergs nyhetsbrev. Prenumerera på ledarsidans nyhetsbrev här.