Konflikten är kittet i en överenskommelse
Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfvens favorituttryck är att ”det bör vi ha en blocköverskridande överenskommelse om”. De mest olika frågor vill han hantera så. Forsknings- och innovationspolitik, försvar, skola, energipolitik, skatter, föräldraförsäkring. Ja, listan kan göras lång.
I regeringsmakten har han också öppnat för ett brott med blockpolitiken. Trots att Björklund och Lööf ropar nej, nej, nej, har han fortsatt att bjuda upp dem.
Många anser att stabila blocköverskridande överenskommelser, som inte ideligen rivs upp, är en sympatisk tanke. Lika sympatisk som Stefan Löfven själv.
Men när det kommer till
resultaten ser det sämre ut.
MP och S blev i och för sig överens med regeringen om friskolorna. Men den överenskommelsen verkar partierna knappt vilja kännas vid längre.
Det som trillade ut från det storvulet upplagda arbetet om pensionerna var blygsamt. En förändring av AP-fondernas organisation så att de blir mer kostnadseffektiva. Men i de frågorna som berör det stora flertalet hände nästan inget.
Från gänget kring Stefan Löfven förklaras detta med att Moderaterna egentligen inte vill bli överens. Att Moderaterna lever gott på blockpolitiken.
Men regeringen skadas av minoritetsregerandet. Att inte kunna lägga förslag i Riksdagen för att de där riskerar att skjutas ned har gjort regeringen helt handlingsförlamad.
Regeringen är nog lika övertygad om att bristen på överenskommelser bara beror på att Socialdemokraterna egentligen inte vill. Att pratet om att bli överens bara är ett sätt för S att verka ansvarstagande.
När jag läste Ingvar Carlssons senaste bok ”Lärdomar” fick jag en möjlig förklaring till att det är så svårt att bli överens. Bristen på blocköverskridande överenskommelser kanske inte handlar om att Socialdemokraterna och Moderaterna har någon hemlig agenda.
I boken beskrivs hur breda överenskommelser om jordbrukspolitik, skattesystem, pensioner kom till under en kort period för drygt 20 år sedan. Dessutom lades den ekonomiska politiken helt om och mandatperioderna ändrades från tre år till fyra år, i hygglig enighet mellan blocken.
Ett skäl till att detta kunde ske – oberoende av vad vi tycker om förändringarna – var den djupa ekonomiska krisen. Men lika viktigt var den hårda konflikten mellan partierna.
Om man ska bli överens krävs att båda parter för sina egna kan peka ut vad de vann i överenskommelsen.
Om de politiska skiljelinjerna är små – som de just nu är mellan S och M – blir det inte några överenskommelser.
När alla visste att Carl Bildt och Ingvar Carlsson egentligen hatade och föraktade varandra var det faktiskt lättare för dem att bli överens. Ingen trodde att de var ute efter att sälja ut partiets kyrksilver.
Om socialdemokraterna ska bli överens med några borgerliga partier om något måste de faktiskt börja med att definiera vad socialdemokraterna egentligen tycker och ta strid för det.