Maktspel är lärorikt – men alltid olustigt
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-12-17
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Veckan har präglats av maktkamp. Strid inför öppen ridå om försvarets framtid och spel bakom kulisserna om regeringsmakten.
Vänster- och kommunistledaren Lars Ohly har lett mot tv-kamerorna och blitt sagt att ”I vårt parti använder vi inte partipiska. Riksdagsmännen får rösta efter sin övertygelse.”
Fem vänsterpartister lovade då att rösta med de borgerliga. Två andra att stödja regeringen, resten att lägga ner sina röster. Total anarki rådde. Regeringen Persson hotades av nederlag i en av budgetens största och viktigaste frågor.
Ställd inför ultimatum om att själv ställas inför väljarnas möjlighet att ”rösta efter övertygelse” fann också den blide Lars Ohly det angeläget att ta fram partipiskan.
I riksdagens talarstol, där strider förs under civiliserade debattformer, var det kvinnorna som stod i centrum. I kulissens skuggor, där maktspelet gjordes upp, doldes männen, Lars Ohly, Göran Persson och centerns Eskil Erlandsson, försvarsutskottets ordförande.
Större makt vann ingen av dem. Förloraren Ohly fick lära sig vad det kostar att utmana det mäktiga regeringspartiet. Intrigmakaren Erlandsson fick lära att hut går hem när maktspelet får ta över omtanken om människorna, och Persson att ett nonchalant ledarskap straffar sig.
Insyn i maktspel är alltid lärorikt. När Aftonbladet på ledarplats nyligen ansåg att Svenska ridsportförbundets ordförande Sven Tolling borde avgå, tog det hus i helsike. Vi ansåg att han förverkat sitt förtroende genom sitt maktfullkomliga agerande för att bli av med hopplandslagets förbundskapten Sylve Söderstrand.
Maktspelare Tolling, skolad i ledarskap i USA, trummade omedelbart ihop ett stöduttalande för sitt ordförandeskap av förbundsstyrelsen. Styrelsen handlade säkert i god tro. Den hade uttalat helhjärtat stöd för Söderstrands fortsatta jobb som hoppkapten och uppdragit åt AU att arbeta för detta – inte för att förhala processen, sprida rykten, insinuationer, falska uppgifter och direkt hota inblandade personer, som ordföranden ägnade sig åt.
Uppenbarligen trodde inte förbundsordföranden att styrelsens förtroendeförklaring skulle räcka för att övertyga medlemmarna, så han samlade också alla distriktsordförandes namn under en lojalitetsbekännelse. Inte så mycket att förvånas över, det är ju de som valt honom. Samtidigt passade Tolling på att spela ut elitens intresse mot breddens. Hoppframgångarna, silvermedaljerna i EM, VM och OS kostade indirekt ridskoletjejerna för mycket. Att härska genom att söndra, klassiskt och enkelt.
Vad man kan fundera över är varför alla skriver på ett stöduttalande när ungefär hälften av undertecknarna i en enkät i tidningen Ridsport samtidigt förklarar att de inte känner till bråket mellan ordföranden och hoppryttarna. Av dem som kände till det, erkände de flesta att de fått sin information av Tollings arbetsutskott.
Vad maktkampen egentligen handlade om var om mer makt ska centraliseras och utövas av den centrala förbundsledningen eller om en unikt framgångsrik hoppledning ska få fortsätta arbeta efter eget koncept mot nya medaljer också i nästa EM, VM och i OS i Peking 2008.
Som ett uttryck för folkrörelsedemokrati ter sig metoderna för hur ridsportförbundet tillvaratar medlemmarnas intressen främmande, för att inte säga odemokratiska.
Maktspel är alltid olustigt. Oftast skadar det fler än det räddar. I politiken har maktspelet ändå sin legitimitet. Politikens yttersta mål är att vinna regeringsmakten. I ideella folkrörelser borde det vara precis tvärtom.