Från motkraft – till medspelare
Så avhandlades den moraliska ekonomin bakom LO-borgen
29 mars 2009. Tomt, inga demonstrationer syns utanför LO:s vackra hus. August Palm står alldeles ensam och vaktar fackets portar. En liten hopkrupen och böjd staty, som om den kunnat tala skulle dundra mot överheten och, som han så ofta sa, ”mot intelligensarna.”
Jag spanar försiktigt upp mot de översta våningarna med de trivsamma kakelugnarna och den behagliga representationsvåningen. Kanske borde Wanja Lundby-Wedin kliva upp ur de rasande mejlhögarna och de småtöntiga webbsändningarna för att mäta sig mot Tomas Tranströmers så ofta citerade diktstrof:
Två sanningar närmar sig varann
En kommer inifrånen kommer utifrånoch där de möts har man enchans att få se sig själv.
Jag rundar LO-huset och kliver in på Arbetarrörelsens arkiv. Allt oftare känns historien mer lockande än nutiden, för att inte tala om framtiden.
I kafferummet ligger LO:s rapport om elitens växande förmögenheter bredvid tidskriften Arbetarhistorias senaste nummer. Temat för det är ”att tänka om klass”.
Jag blir påmind om att i år infaller hundraårsdagen av storstrejken. Den styrdes från de lokaler som nu vårdar arbetarrörelsens historia. Där producerades tidningen Svaret, fackets hårda attacker på arbetsgivarna och överheten.
LO förbereder inga särskilda möten till minnet av denna första stora och tunga kamp för arbetarklassen.
Erlanderrummet öppnas för en liten konferens om bland annat ”den sociala demokratins moraliska ekonomi”. På den rikligt tilltagna bokhyllan upptäcker jag Marquis Childs klassiska 30-tals bok ”Sweden: The middle way”. En hyllning till Sverige som lyckats överbrygga gapet mellan folket och fåtalet med väldiga förmögenheter och ekonomisk makt.
Den moraliska ekonomin som begrepp skapades långt tillbaka i tiden av engelska historiker. Det teoretiska arvet vårdas av sociologen Stefan Svallfors. Han beskriver moralisk ekonomi som ett slags kompromiss mellan elit och folk om normer och förpliktelser. När överheten bryter alltför drastiskt mot dessa gemensamma principer, förser sig med feta privilegier och försvinner in i världar av måttlöst överflöd, går samhällskontraktet förlorat. Uppror väntar.
För arbetarrörelsen handlar trovärdigheten främst om förmågan att försvara välfärden, demokratin och en anständigt jämn makt – och förmögenhets-
fördelning. Om de uppdragen försummas eller missköts, riskerar legitimiteten försvinna.
Välfärdssystemet förutsätter, hör jag tvärs över sammanträdesrummet, ”kollektivt riskbärande”. Det vill säga, alla bidrar solidariskt till den gemensamma tryggheten. Ingen tilldelas tiotals eller hundratals miljoner för att sköta medborgaransvar.
Vår lilla samtalsgrupp letar fram Karl Polanyi, en samhällsfilosof som har mycket mer att lära vår tid än den något överspelade John Maynard Keynes. Polanyi skrev i sin ”Den stora omdaningen” hur demokratin under efterkrigstiden kunde räddas genom att kapitalismen bäddades in i politiken och välfärden. De stora dramatiska strukturella förändringarna kunde under de tre gyllene decennierna ske med bibehållen sysselsättning och stigande välfärd. För några decennier sedan bäddades den liberala kapitalismen upp på nytt i all sin girighet, måttlöshet och inskränkthet. Den moraliska ekonomin smulades sönder. Klassklyftorna rusade mot galenskap, medborgare sorterades ut och demokratin urholkades. Arbetarrörelsens organisationer har förvandlats från motkraft till något, som för allt fler utsatta löntagare, kan likna en medspelare. Det är då också den moraliska ekonomin hotas av konkurs och LO måste kämpa för att bevara sin legitimitet.
En av våra mest skarpsinniga statsvetare säger till oss i Erlanderrummet: Före jul har vi en samlingsregering.
Det skulle väl vara för att upprätta kollektiv riskspridning.