Ska Sverige bli landet människor flyr ifrån?
Det vilar en tung sorg över folkhemmet
Den 17 augusti var en torsdag.
– Jag vill idag informera om att jag idag har fattat beslut om att höja terrorhotnivån från ett förhöjt till ett högt hot, sa Charlotte von Essen, chef för Säkerhetspolisen, på en pressträff.
Från en trea till en fyra på den femgradiga skalan.
Nästan på dagen två månader senare blev det fasansfulla verklighet. Två svenskar mördades brutalt i Bryssel av en islamistisk terrorist, av allt att döma för att de bar svenska landslagströjor. Ytterligare en person skadades.
Det vilar en tung sorg över folkhemmet.
– Allt talar för att det här är en terrorattack riktad mot Sverige och svenska medborgare, bara för att de är svenskar, säger statsminister Ulf Kristersson.
Bara för att vi är svenskar. Orden vill inte tona bort, inte frågorna heller. Hur rädd ska jag vara? Vågar vi åka på resa under höstlovet? Ska vi prata engelska i frukostkön på hotellet istället?
Sannolikt – tyvärr – är det just så här en fyra på en femgradig skala över terrorhotnivån ser ut. Vi är inte trygga längre.
Det fanns flera skäl till att Säkerhetspolisen tog detta drastiska steg för två månader sedan. Islamistiska terrorgrupper hade börjat uppmärksamma Sverige allt mer.
Dels för den desinformationskampanj som pågått om att socialtjänsten kidnappar muslimska barn. En konspirationsteori som på ytan kan framstå som helt befängd men som fått stor spridning.
Och dels för koranbränningarna.
Kanske var det just epidemin av koranbränningar under sommaren som var den utlösande faktorn. Svenska ambassaden i Bagdad stormades. FN:s råd för mänskliga rättigheter fördömde koranbränningarna liksom 57 muslimska länder. Ulf Kristersson kallade säkerhetsläget det allvarligaste sedan andra världskriget och Tobias Billström fick åka på turné för att be om ursäkt.
Men koranen fortsatte brännas i aktioner uppmuntrade av Richards Jomshofs ord ”Blir de upprörda, elda hundra till”. Gärna inlindad i bacon och framför näsan på den förtvivlade muslimska församlingen. Under polisbevakning.
Enligt Sveriges radio kan koranbränningarna inspirerat just terroristen i Bryssel. Hans mamma säger till tunisisk radio att han inte varit sig lik sedan dess. Och har pratat om att då som martyr.
Statsministerns ord i somras om ansvar och hans försök att kyla ner situationen var förgäves. Richard Jomshof tog i stället tillfället i akt att kalla profeten Muhammed för diverse okvädningsord när Nato-ansökan och säkerhetsläget var som känsligast.
Människor frågar: vill jag att mina barn ska växa upp i ett samhälle där deras svarta hår gör dem till måltavla?
Men Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna lät honom och Sverigedemokraterna hållas. För ingenting utom regeringsmakten spelar längre någon roll.
”SD gjorde oss till terroristernas mål” konstaterade Aftonbladets ledarsida bara dagar innan Säkerhetspolisen höjde terrorhotnivån. Så kom inte och säg att veckans terrordåd kom som en överraskning.
I veckan var jag på ett seminarium i Sveriges riksdag om koranbränningarna, ordnat av Miljöpartiet och Vänsterpartiet. John Stauffer, jurist på Civil Rights Defenders, var huvudattraktion.
Seminariet var planerat långt innan terrorattacken mot svenskar i Bryssel men de grundläggande frågeställningarna är fortfarande desamma.
Hur ska vi skydda minoriteter mot hets och hot? Hur ska vi kunna leva tillsammans trots att samhällets grundläggande värderingar och våra rättigheter undermineras av en allt starkare och mer hänsynslös extremhöger?
Vi har en lag om hets mot folkgrupp som just ska skydda minoriteter från hets och hot men som inte gör det. Lagen skapades med Förintelsen och andra världskrigets fasor i färskt minne men används inte som som det var tänkt av rättsväsendet. Behöver lagen ändras eller bara användas av åklagare?
Sverigedemokraterna vill inte leva tillsammans. De avskyr det Sverige som faktiskt finns och drömmer sig tillbaka till ett påhittat etniskt homogent drömland där utlänningar hölls borta och kvinnor och arbetare visste sin plats.
Det är ett Sverige långt från ”världens modernaste land” där vem som är svensk avgörs av Jimmie Åkesson. Med fel religion, fel åsikter och fel bakgrund är du något annat. Du tillhör B-laget och har inte samma rättigheter och möjligheter som dina landsmän.
De skulle förändra SD var löftet – men det blev SD som förändrade dem
I takt med att denna rasistiskt definierade ”svenskhet” får större inflytande i samhällsdebatten – och medhåll från regeringen– har människor börjat fundera på att flytta, att fly, någon annanstans. Ni som läser detta har garanterat hört precis dessa frågor från vänner och släktingar med utländska rötter.
Människor frågar: hör jag hemma här? Vill jag att mina barn ska växa upp i ett samhälle där deras svarta hår gör dem till en måltavla? Vad är viktigast att packa om saker snabbt ändras?
Det har bara gått ett år sedan valet men hittills har Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna inte gjort annat än krälat i stoffet. Dessa fina garanter för rättsäkerhet, trygghet, liberal demokrati och mänskliga rättigheter.
De skulle förändra SD var löftet – men det blev SD som förändrade dem.
Kommer terrorattacken i Bryssel att förändra detta?
Tillåt mig tvivla.
SD vet naturligtvis vilket ansvar de har. Med blossande röda kinder skriker de nu rakt ut och pekar finger åt andra. Riksdagsledamoten Jessica Stegerud målade ut förre statsminister Fredrik Reinfeldt som ansvarig och ville förneka honom polisskydd i Bryssel efter terrorattacken.
Jag är inte förvånad. I Sverigedemokratisk retorik anklagar de alltid andra för att vara skyldiga till vad de själva gör.
Men den stora frågan är vad Ulf Kristersson tänker göra. Vill Moderaterna verkligen fortsätta ner i det här kaninhålet? Det kommer inte bli bättre, ingenting kommer att bli bättre om detta fortsätter. Förstår de inte det?
Det borde vara tid till samling nu. Tid för samarbete över blockgränsen. Tid för eftertanke. Tid för ansvar.
Istället fick vi detta.
En botten som helt går ur.