Och i Almedalen har eliterna inget förstått

På DJ Battle brukar partiledare och ministrar festa loss. Här från 2014.

I Stenungsunds kommunhus har Janette Olsson målat handskrivna skyltar med rubriken "Stefan Löfven söndag 18:00" till mötet i Kulturhusparken i kväll.

Hon har en bunt flygblad också. Först ska det lokala coverbandet Gustav Blooms orkester spela och sen vid halv sju greppar Stefan Löfven mikrofonen.

"Det kommer att ges möjlighet till att ställa frågor samt att fotograferas med statsministern" står det i flygbladet.

"Kom gärna i tid - risken finns att det blir trångt!"

Inget rosévin

Talet i Stenungsund hålls samtidigt som årets politikervecka inleds i Visby. Det är ingen slump. Och man behöver inte vara raketforskare för att uppfatta budskapet: Stefan Löfven träffar vanliga människor, övriga partiledare dricker gratis rosévin med lobbyister.

Precis nio dagar innan förra årets politikervecka ramlade hjulen av världspolitiken då britterna röstade för att lämna EU. Sedan dess har vi levt med oförutsägbarhet - i land efter land har väljarna gjort uppror mot etablissemanget.

Politikens traditionella regelbok har gått upp i rök.

Sanders och Corbyn

I USA klev den excentriske socialisten Bernie Sanders fram som folkets kandidat mot Hillary Clinton och den ännu mer osannolike Donald Trump vann med löften om att välta Washington över ända.

I Storbritannien lyckades Jeremy Corbyn lyfta Labour över 40 procent och beröva premiärminister Theresa May hennes majoritet i parlamentet.

Och i Frankrike förlorade hela det politiska etablissemanget mot Emmanuel Macrons optimism och löften om att inget ska bli som förut.

Politiskt kan de flesta hitta stöd för sina käpphästar. Bernie Sanders och Jeremy Corbyn är en ny typ av vänster, Emmanuel Macron är så mycket mitten det någonsin går och Trump är nyhöger.

Underifrån

Men det som förenar är populismen, eller kanske "underifrånperspektivet" är ett bättre ord. De står för en form av antietablissemang och systemkritik som både är väldigt folklig och samtidigt vag i kanterna.

I en värld där de superrika drar ifrån och globaliseringens förlorare inte längre tiger still har de funnit en publik.

Hillary Clinton försökte möta Donald Trump med en kombination av skrämsel och fempunktsprogram. Hon hade svar på precis allt.

Men väljarna efterfrågade förändring och då är "mer av samma sak" aldrig ett bra svar.

Blockpolitiken dör

Sverige sitter fast i samma rävsax. Systemet med blockpolitik fungerar inte längre. Både de rödgröna och Alliansen skvalpar runt kring 40 procent och väljarna verkar vara både argare och mer polariserade än på länge.

Hur hittar man då det "underifrånperspektiv" som visat sig så vinnande i andra länder?

Stefan Löfven gör nog helt rätt när han denna vecka söker svar på Tjörn och i Vilhelmina snarare än i Almedalen.

Hittills har annars den högerpopulistiska tolkningen dominerat. I den står folket mot eliten och högern står på folkets sida mot en elitistisk vänster som vill ha fri invandring och ändra i Kalle Anka på julafton.

Vänsterelit tystar

Chefredaktör Johan Hakelius skriver en lång text i veckans Fokus på detta tema med rubriken "Ska vi vaska demokratin?".

Rollbesättningen är den vanliga. Verklighetens folk vill prata om invandringens baksidor medan en vänsterelit i media försöker tysta dem. Den stora boven verkar vara Aftonbladets ledarsida. Hjältarna är modiga sanningssägare som Anna Hedenmo på SVT, Per GudmundsonSvenska Dagbladet och författaren Katerina Janouch som modigt har försökt väcka människor.

Det blir lite rörande när just Hakelius med sina manér och sin fäbless för brittisk lantadel försöker framstå som folklig upprorsman mot "eliten" på Aftonbladets ledarsida.

Dessutom i prestigetidningen Fokus.


Sanningen är ju att den "mediala eliten" nästan helt och hållet är borgerlig. Förutom Aftonbladet har samtliga större tidningar borgerliga ledarsidor. Hakelius förtryckta sanningssägare är, liksom han själv, bland de mäktigaste i mediesverige.

Dessutom står hela näringslivet och den ekonomiska eliten med sina enorma resurser för opinionsbildning också till höger. Liksom majoriteten i Sveriges riksdag.

Så vem är "eliten" egentligen?

Högern vill inte prata klass

Sanningen är ju att högern aldrig stått på vanligt folks sida. Tvärtom har de borgerliga partierna och näringslivet alltid bekämpat progressiv politik.

Däremot har borgerligheten alltid närt drömmen om en folklig höger, som i USA. Att den socioekonomiska dimensionen, höger-vänsterskalan, ska ersättas av något annat. Som konflikter kring moral och etik, invandring eller kultur.

De har delvis blivit bönhörda.

Bernie Sanders och Jeremy Corbyns svar på den högerpopulistiska berättelsen var vänsterpopulism - klass mot klass. Det skapade engagemang och samlade en bred rörelse underifrån. Men det räckte inte till valseger.

Inte populism att vara folklig

Socialdemokratins hemliga superkraft har historiskt varit att göra både och. Att regera landet och samtidigt behålla blicken underifrån.

Det är inte populistiskt att vara folklig - och det finns faktiskt inget folkligare än ilska över orättvisor. Den stora berättelsen om Sverige handlar om jämlikhet och om sammanhållning - om Stefan Löfven lyckas hitta tillbaka dit så har han möjlighet att vinna.

Men i Almedalen är det nog många som delar Johan Hakelius syn på världen. De ser sig på allvar som företrädare för ett kämpande folk som förtrycks av en vänsterliberal åsiktskorridor. Frågor som klass, orättvisor och trasig välfärd är långt borta.

De ser aldrig sin egen makt och tror inte systemkritiken gäller dem.
Stefan Löfven kommer att åka vidare efter mötet i Stenungsund, från Kallinge och Hasslö i söder till Arvidsjaur och Storuman i norr. Det blir många tillfällen att "ställa frågor samt att fotograferas med statsministern".

Och innanför Visbys ringmur klirrar glasen som vanligt.

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.