Äkta klassisk höger i gammal god form
Man går in till de nya moderaterna och kommer ut med en stark känsla av att ha varit med om något mycket gammalt.
”Höger för välgörenhet”, står det i marginalen till mina anteckningar.
Moderaterna höll seminarium om ”Föregångslandet” i Stockholm häromdagen.
Gunilla Carlsson berättade stolt om hur Anders Borg ”agerar mot girighet”, om en ”samsyn med den svenska fackföreningsrörelsen” när det gäller lönedumpning, om solidaritet, om internationellt ansvar.
”Carl Bildt tar vara på Sverige och världen”, sa biståndsministern.
”Fredrik Reinfeldt tar vara på Sverige”, sa hon också.
Reinfeldt pratar om hur Sverige ska rustas mot nya plötsliga kriser. Han upprepar den vid det här laget bara allt för väldokumenterade sanningen om finanssektorn som orosstiftare.
Men inte är det, som han säger och vill varna för, någon särskilt ny princip att spekulationshajar och banker först låter vinsterna rinna ner i egna fickor och sedan skickar räkningen för konkursboet till skattebetalarna.
Så fyller Anders Borg på med om hur hoten mot återhämtningen ska avvärjas och hur vägen till full sysselsättning kan se ut. Sverige, säger han, är frihet, sammanhållning, öppenhet. En styrka, konstaterar han, ett samhälle som bygger på att man arbetar.
Borg talar om nödvändigheten av en robust ordning. Det menar han att vi har. Krisen tvingar inte Sverige till dramatiska åtgärder: ”inga skattehöjningar, inga lönefrysningar, inte skära i trygghetssystemen”. Alliansen har, hävdar han, parerat den globala kollapsen med en aggressiv stabiliseringspolitik, av äkta keynesianskt snitt.
Det är nästan så att man låter lura sig.
Huvuddragen i Reinfeldts och Borgs politik är så här långt, precis som Borg räknar upp, de största skattesänkningarna inom OECD-området i ett krisläge samt stora förändringar inom sjukförsäkringen och a-kassan. Så ska det också fortsätta, med ytterligare jobbskatteavdrag, fler attacker på trygghetsförsäkringarna och med ”reformerad” arbetsmarknadspolitik. Kraftfullt utbudsbetonade åtgärder för att tillfredsställa det finanskapital som Reinfeldt nyss påstod att han ville klämma åt.
Det är en politik med precision. Den verkar långsamt och omvandlar massarbetslösheten till en arbetsmarknadens reservarmé, redo för en växande lågproduktiv tjänstesektor med jobb svåra att leva på.
Utvecklingen förskräcker redan. Trycket på till exempel kyrkornas hjälpverksamhet har ökat dramatiskt – med mat- och klädpaket till barnfamiljer. En klassisk höger är i aktion.
Det är det egentliga upphovet till min marginalanteckning.