Nätjättarna gör att clownerna vinner
Sprida extremism ger stora reklampengar
Strax innan jul kunde brittiska The Times berätta att över 100 videoklipp med Anwar al-Awlaki gick att se på videosajten Youtube. Trots att al-Awlaki dödades i en drönarattack i Jemen för åtta år sedan så sägs hans många filmade tal bidragit till att radikalisera mängder av unga britter under de senaste åren. Ett exempel är den man som i november dödade två och skadade ett dussin i en terrorattack i London.
I SVT:s nya radikaliseringsthriller ”Kalifat” öppnas också dörrarna till den militanta islamismen genom klipp på Youtube.
Gymnasieeleven Sulle – som redan intresserat sig för konspirationsteorier om USA och Israel – introduceras av en karismatisk ungdomsledare till mer religiöst färgade videoklipp. Det finns predikanter som ser samma saker hon ser, får hon veta. Och snart sitter hon i flickrummet och tittar på videos där ”otrogna” avrättas i den syriska öknen. Någon vecka senare är flygbiljetten till Raqqa bokad.
Youtube, som ägs av nätjätten Google, är världens näst mest besökta sajt och har en miljard användare. Man behåller sin publik genom att locka den att se klipp efter klipp efter klipp. För det har man byggt en algoritm som, så fort du är klar med det du ville titta på, erbjuder dig något nytt och något liknande.
Otaliga är de rapporter som visar att när man sett en video med ett politiskt innehåll på Youtube så kommer sajtens algoritmer att rekommendera ett till klipp, bara lite mer extremt, lite mer tillspetsat, i sitt tilltal.
Det gäller inte bara politik, förresten. Teknosociologen Zeynep Tufekci har skrivit om hur den som tittar på klipp om vegetarianism snart får inslag om veganism rekommenderade för sig. Den som tittar på videos om jogging kommer snart erbjudas att titta på klipp om att springa ultramaraton. För Youtube kan man aldrig gå för långt, det finns alltid något nytt bortom ytterligheten.
Google är i grunden ett reklamföretag som säljer sina kunders uppmärksamhet till annonsörer som vill och kan betala för det. Googles ekonomiska drivkraft är alltså att så många som möjligt ska titta på Youtube så länge som möjlighet. Och sajtens rekommendationsfunktion bygger på psykologisk forskning som visar att människan naturligt dras till det sensationella. Att det leder till att Youtube leder sina tittare ner i en underjord av konspirationsteorier och extremism, det spelar inte så stor roll. Google inhöstar glatt annonspengarna.
Vilka effekter det kan få vet vi.
New York Times har skildrat hur unga män som söker förströelse via Youtube snabbt sugs in i ett sammanhang där rasism, kvinnohat och förakt för svaghet är ledorden. Hjärntvätt.
Brittisk forskning som genomfördes när Theresa May fortfarande var premiärminister visade att de politiker som flest människor hade sett på Youtube var dåvarande parlamentsledamoten Boris Johnson, fascisten Tommy Robinson och Brexit-partiets Nigel Farage. De politiska strider som utkämpas på internet vinns av clownerna, extremisterna och effektsökarna. Konflikt är uppmärksamhet, och uppmärksamhet är inflytande.
I spåren av att Google äter upp annonskakan för världens medieproducenter (i fjol tappade de svenska tidningsföretagen trekvarts miljard i annonsintäkter) och skojare tar över politiken ser vi hur seriösa mediehus och politiker försöker hitta nya sätt att göra sig relevanta. Det bästa sättet att få uppmärksamhet i dag är att göra sitt innehåll – eller sig själv – mer extrem.
Det är därför allt fler svenska medier använder menande antydningar och undertexter när de presenterar nyheter om invandring, EU-migranter och kriminalitet i sociala medier. Det är därför politiker ingen hört talas om plötsligt gör karriär på att ta saker till sin ytterlighet och överdriva.
Det säger ibland att nätjättarnas affärsmodeller förändrat förutsättningarna för vår demokrati. Det är tyvärr sant på fler än ett sätt.