Vilken statsrådspost får Jimmie Åkesson?

Januaripartierna måste hitta ny väg i post-sanningens tid

När vad som är sanning och lögn inte längre är så viktigt kan Jimmie Åkesson räkna hem segrar i opinionen.

Ulf Kristerssons nya förklaring strax innan jul till vad han lovat förintelseöverlevaren Hédi Fried var ganska underhållande. Moderatledaren hade visserligen lovat henne att inte samarbeta med SD, men löftet gällde bara Alliansen – inte Moderaterna.

Att Kristersson från början åkte hem till Hédi Fried berodde på att han ville göra en politisk poäng och minska den oro som fanns bland många borgerliga väljare för ett närmande till Sverigedemokraterna. Kristersson gjorde likande utspel under hela valrörelsen. Han tänkte bilda en Alliansregering, ingenting annat.

I Sveriges radio sa han att en Moderat enpartiregering, som ju skulle behöva stöd av SD, överhuvudtaget inte var aktuell.

"Om himlen faller ner" var hans besked.

Men även "om himlen faller ner"-uttalandet var försett med en fotnot, det gällde innan valet, inte efter. Ett par månader senare försökte han ändå bli statsminister med uppbackning av SD.

I dag gäller inte det han sa i går och antagligen väntar nya besked i morgon. Ändå har han högt förtroende bland väljarna i de opinionsmätningar som publiceras.

Jag tror detta är ett av vänsterns största problem i högerpopulismens tid. Vänstern tror på fakta, den tror på politik som verktyg och den vill helst prata om riktiga politiska frågor som jobb, ekonomi och välfärd.

När Ulf Kristersson låtsas att kärnkraft är lösningen på klimathotet, debatten handlar om "Vintermust" eller när Gunnar Hökmark kallar Socialdemokraterna för antisemiter så vet de helt enkelt inte hur de ska svara. I den verkliga världen är det ju struntprat.

Som den amerikanske tech-författaren Clay Shirky konstaterade om Donald Trumps presidentvalskampanj: "Vi sänder faktagranskare till ett kulturkrig".

Ordboken Oxford Dictionary utsåg "post-sanning" till årets ord 2016. Det är ett tillstånd när uppdelningen mellan sant och falskt inte längre gäller. Det spelar alltså ingen roll vad Ulf Kristerson egentligen lovat väljarna, eller Hédi Fried för den delen, för ingenting spelar längre någon roll.

I den förra amerikanska presidentvalskampanjen försökte Hillary Clinton, och många i medierna, ständigt visa att Trump hittade på egna fakta, slirade på sanningen och ljög. Men vem brydde sig? Egentligen?

I historikern Timothy Snyders Om tyranni: tjugo lärdomar från det tjugonde århundradet skriver han om post-sanning som pre-fascism.

Högerpopulismens strategi är skapa en situation där ingen går att lita på. Media är vinklad, forskningen är vänster, jurister är aktivister och alla är lika goda kålsupare. Sen är den politiska makten fri att påstå och göra vad den vill. En extremt farlig situation.

Vi ser hur samma strategi letar sig in i Sverige genom exempelvis Moderaternas kritik av SVT. "Statstelevisionen" är vänster, slår man fast. Trots att den forskning som finns visar att SVT favoriserade Alliansen i valet. Så blir den granskande journalisten som kräver svar bara ännu en politisk motståndare. Sedan hotar man, direkt och indirekt, med neddragningar.

Det är inte ens en subtil påverkanskampanj.

Även om Ulf Kristersson hävdar annorlunda formas nu ett nytt block i svensk politik. Det bygger till stor del på de principer som varit så framgångsrika i USA och nu senast i Storbritannien. Den nya högern bärs fram dels av de gamla konservativa väljarna och dels av många ur den vita arbetarklassen. I Sverige ser vi samma utveckling där SD i dag sannolikt är jämnstora med S bland LO-männen.

Hittills har vänstern försökt möta utvecklingen på två sätt. I USA försökte Hillary Clinton med en mittenstrategi. Hon försökte vara "The voice of reason" och tränga ut Donald Trump till höger genom att vattna ur ideologin och vinna den breda mittforan. Det misslyckades.

I Storbritannien försökte Labour istället gå kraftigt åt vänster och återupprätta en tydlig höger-vänsterkonflikt. Man försökte även byta ämne från Brexit, en typisk kulturkrigsfråga av samma slag som invandring, till att prata om sjukvård. Det misslyckades också.

Så vad tusan ska man då hitta på?

Personligen tror jag att ett första steg är att verkligen försöka förstå varför vit arbetarklass i USA och Storbritannien börjat se frågor om nationell identitet som viktigare än klass. Eller många LO-män i Sverige, för den delen. Problemet är inte nytt och går knappast att förenkla till att "bara" handla om invandring.

Ändå är vänstern i princip svarslös. Varför går ni utan oss?

De senaste decennierna har globalisering och nyliberalismens segertåg förändrat de västerländska samhällena i grunden. Det har slagit sönder gamla gemenskaper och institutioner och skapat nya vinnare och förlorare.

Men nyliberalismens idéer, marknadsfanatism, avregleringar och stram finanspolitik fick fäste även långt in i Socialdemokratin.

I Financial Times, inte direkt någon vänstertidning, konstaterar europakommentatorn Wolfgang Münchau att det är åtstramningar – inte högerpopulister – som är boven när nu Europas politiska ordning är på väg över ända. Vänsterns väljare röstade för mer välfärd och fick i stället åtstramningar. Nu röstar de på högerpopulister istället, eller i vissa länder på gröna partier.
Post-sanning är det nya normala, så låt oss hoppas att Timothy Snyder får fel i sina varningar.

Det Socialdemokraterna, och övriga januaripartier, måste förstå är att om de inte byter kurs så kommer samma sak med stor sannolikhet att hända här. Man behöver ta ut en ny riktning i finanspolitiken, i relationen mellan stad och land och lyssna på de väljare som är på väg att lämna.

Och man kan inte vänta.

Annars är den enda kvarvarande intressanta frågan vilken statsrådspost Jimmie Åkesson ska få.

Själv har han pekat på justitieminister, chef för det departement som har hand om polis, säkerhetspolis, åklagare och domstolar.