Orbacks moskébesök i förorten var betydelsefullt

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Den 7 januari besökte integrationsminister Jens Orback en moské i Stockholmsförorten Tensta. Hela regeringen skulle delta i minnesstunder som kyrkorna runt om i landet hade anordnat lördagen den 8 januari. Jens Orback valde att åka till en moské under fredagsbönen.

Så visade han sitt deltagande med alla muslimer som har mist sina anhöriga i jordbävningskatastrofen i Sydost-asien. Hundratals människor hade samlats i den lilla moskén och de var rörda och stolta över att integrationsministern visade sådan respekt.

Moskén bestod av en lägenhet i två etage där kvinnorna bad i nedre våningen och männen i den övre. Skorna fick man givetvis ta av sig vid entrén. Just anblicken av alla skor gjorde att vi förstod att moskén var fullproppad.

Jag tror att besöket hade en stor betydelse eftersom inte alla människor i dagens Sverige söker sig till kyrkor i svåra tider. Att en representant för regeringen minns att det också finns moskéer, synagogor och andra religiösa tempel visar att vi lever i ett mångkulturellt samhälle.

De som går till förortsmoskéerna lever ofta mer segregerat än besökarna i den stora moskén på Medborgarplatsen som har blivit vana att få representera islam i Sverige. Därför blev ministerbesöket i moskén i Tensta så mycket mer uppskattat och uppseendeväckande. Den här moskén besöks av hundratals människor av fyrtio olika nationaliteter. Bönerna bes på arabiska, men predikan hålls på svenska eftersom det trots allt är det gemensamma språket.

Det är viktigt att regeringsrepresentanter legitimerar de imamer som vill ha ett sekulariserat samhälle. Om politikerna ger legitimitet åt fundamentalistiska imamer så ökar segregationen och misstron.

Ett stort problem är att en betydande andel muslimer i Sverige är totalt avskärmade från samhällslivet. De saknar alla reella möjligheter att via demokratin påverka sin tillvaro. Det är inte, som många tror, en generationsfråga.

I det stora samhället finns det idag små fungerande samhällen bestående av människor av samma nationalitet eller religion. För att få höra invandrares åsikter i olika frågor har den svenska staten vänt sig till de redan etablerade invandrarna som själva har utsett sig till representanter för sina grupper. Myndigheterna tror att deras åsikter är väl förankrade bland deras landsmän, men ofta har frågorna endast diskuterats bland ett fåtal. Vare sig det är många eller få som varit med och utformat gruppens ställningstagande så blir det samhällets signal till invandrarna att om de vill påverka, så ska de gå via sin nationella förening eller sitt religiösa samfund. Det har lett till att en del etablerade invandrare tjänar på att förstora skillnaderna mellan den svenska kulturen och deras egen.

Anna Lindh var en politiker som förstod värdet av att gå förbi de självutnämnda representanterna och istället träffa dem som de säger sig representera. Det är därför saknaden efter henne är så stor bland muslimer i Sverige.

Männen som vi träffade i moskén var så glada över erkännandet från det officiella Sverige att de bröt det etablerade mönstret och hälsade lika hjärtligt på kvinnorna som var med i gruppen. I moskén får en man egentligen inte skaka hand med eller på annat sätt röra vid en kvinna om hon inte är en mycket nära släkting.

Jens Orback visade en ödmjuk attityd som kan få människor med annan bakgrund och religion att känna att deras situation tas på allvar.

Jag tror att valet av Jens Orback som integrationsminister var klokt, men hans chef Göran Persson måste ge honom det utrymme och de resurser som behövs.

Emine Onatli