Våld mot kvinnor är politiskt
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2001-08-30
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Länsförsäkringar har undersökt hur människor upplever oro och förebygger skada. 47 procent av de intervjuade kvinnorna är rädda för att bli våldtagna. ”Det mest uppseendeväckande resultatet är att kvinnor känner så stark oro för att råka ut för våldsbrott att de undviker att gå ut ensamma på kvällar och nätter”, skriver försäkringsbolaget i ett pressmeddelande.
Är det verkligen en överraskning? Snabbköpet i mitt kvarter stänger klockan nio. Efter det måste jag gå till bensinmacken. Den ligger några hundra meter bort, mitt mellan två villaområden. Sena kvällar i augusti ter sig vägen dit både mörk, undanskymd och ensam.
Då tar skyddsstrategierna vid. Jag går snabbt och pratar i mobiltelefonen. Ser till att inte ha någon bakom mig och ingen för nära framför. Den stackare som försöker fråga efter vägen eller tiden stämplas snabbt som presumtiv gärningsman.
”Sluta sjåpa! Det är unga män som löper störst risk att bli överfallna en mörk natt på stan”, säger folk som kan sin statistik. Visst, men kvinnor är inte endast rädda för en rak höger eller för att bli rånade på sina mobiltelefoner (grova brott bara det). Vi löper ständig risk att drabbas av våld som maktspråk. Sexuella övergrepp som försöker ta ifrån oss vår värdighet.
I boken ”Patriarkatets våldsamma sammanbrott” beskriver journalisten Maria-Pia Boëthius våldet mot kvinnor som grunden för manssamhället. Våldtäktsmännen, kvinnomisshandlarna och incestutövarna är patriarkernas frontsoldater mot kvinnorna, menar hon. ”De ser till att kvinnor inte litar på män. De håller nere kvinnorna i osäkerhet och krossar kvinnors tillit till alla män. Och de oskyldiga männen vill inte se sammanhangen utan känner sig kränkta av fraser som ’alla män är potentiella våldtäktsmän’.”
Boëthius tar fasta på något viktigt. Våldet mot kvinnor är mer politiskt än privat. Omgivningens reaktioner gör klart att kvinnor som drabbas får skylla sig själva. Varför gick du genom den mörka parken? Varför drack du alkohol klädd i kort kjol? Och om du kände gärningsmannen – hur kunde du välja ett sådant svin? Polisen har små resurser att utreda kvinnovåld. Domstolarna friar hellre än de fäller.
Så signalerar samhället att våld mot kvinnor inte är lika allvarligt som våld mot män. Den sneda maktrelationen mellan könen cementeras.
Aftonbladet har i en serie artiklar skildrat kvinnor som förföljs, misshandlas och våldtas av män som står dem nära. I tisdags berättade ”Jenny” om fyra års helvete. Hon har anmält sin exman 20 gånger för olaga hot och intrång. Han har fortfarande inte fått besöksförbud.
”Just det! Det finns ingen anledning för kvinnor att vara rädda för mörkret. Det mesta våldet sker ändå hemma”, säger folk. Det är så tröttsamt. I stället för att ifrågasätta kvinnors rädsla (som föds ur den samlade hotbilden, både i hemmet och utanför) borde samhället rannsaka sig självt.
Hur kan det låta våldet mot kvinnor fortgå?